Agri Ismaïl om 7 Pleasures

Eros är ett verb

Innan koreografen Mette Ingvartsens verk 7 Pleasures ens har börjat välkomnas publiken av pulserande, elektroniska beats, musik som genast ingjuter en känsla av det sakrala, det ritualiska.  I den antika grekiska bröllopsceremonin kallades det sakrala momentet anakalypteria, ögonblicket då bruden tar av sin slöja och visar sig för brudgummen och publiken (traditionen härrörde från en beskrivning av Zeus bröllop till Khthonie). Brudens avklädande var centralt för ceremonin, och bröt tabun på kommunikation mellan män och kvinnor. Det är därför passande att medan publiken på Dansens Hus tar av sig rockar, handskar och halsdukar så fortsätter Ingvartsens dansare, som visar sig sitta i publiken, att ta av sig kläder tills de är helt nakna, för att så småningom lämna publiken och gå upp på den vardagsrumsdekorerade scenen. Nu är tabun bruten även här: 12 kroppar som uppvisar 7 “njutningar”. En kortlek, där varje kort är gjord av kött.

Denna koppling till publiken visar sig återkomma under föreställningen, då dansarna “spiller” (för att använda Ingvartsens uttryck) tillbaka in i publiken. I föreställningens mer exalterade ögonblick blir effekten av detta spill likt en trans, som när dansarna — efter att ha börjat i en hög likt en viskös vätska av lemmar, en flytande yta som sakta sprider sig över scenen — börjar vibrera som om de vore element som genomgått en kemisk reaktion. Jag förväntade mig nästan att andra i publiken också skulle börja vibrera, smittade av en medeltida danssjuka, emulerande begärets rörelser (Eros är trots allt ett verb), kropparna omkring oss med eld rinnande under huden, viftade brinnande röda rumpor likt babianer.

Även om 7 Pleasures handlar om sexualitet, så upplever jag en skildring av lustens evolution snarare än en pornografisk samling av osammanhängande scener: när vi övergår till sekvensen som Ingvartsen döpt till the Object Orgy (ett bättre namn vore givetvis Jucka med Yucca) är det inte längre vätskor eller vibrerande element som visas på scen utan varelser i ett senare led av utvecklingen. Mina tankar förs till aporna från Kubricks 2001 som lärt sig interagera med föremål: en dansare börjar smeka och slicka bladen på en yuccaväxt. En annan rullar in sig i en matta. En tredje juckar mot en fåtölj. När reklam för allt från parfym till godis presenterar relationen mellan kropp och objekt som en ren pornografisk relation (för åskådarens njutning snarare än kroppens eller godisets) är det tacksamt med en avbildning av sexualitet som får vara humoristisk, där den aktiva kroppens njutning är det väsentliga. För mig som åskådare är det egentligen bara ett enda ögonblick som upplevs som verkligen erotiskt, nämligen i slutet av Object Orgy, när bakgrundsbelysningen blir Hieronymus Bosch-röd och de tolv kropparna faller ned helt utmattade, stönandes och flämtandes medan de återhämtar andan. I detta ofrivilliga, fysiska uttryck speglar dansarna en genuin sensualitet, en frånkoppling av kroppen från intellektet (men, ja, att separera kropp från intellekt: ett petitio principii).

Givetvis går det inte att frångå något så centralt som våld i en iscensättning av mänsklig sexualitet, varje beröring kan trots allt förvandlas till ett slag. Våldet introduceras subtilt in i föreställningen (en stol höjs över en dansares huvud, och jag kommer på mig själv att den mycket väl skulle kunna användas som ett vapen), men börjar eka genom de resterande sekvenserna under mer och mer explicita former, både i form av anspelningar på samtyckande sadomasochism samt mer komplexa maktutövningar när vissa av dansarna klär på sig igen vilket leder till att de återstående nakna kropparna genast återgår till att representera allt som traditionellt associeras med nakenhet: skörhet, sårbarhet, oskuldsfullhet.

Det är denna sekvens, där de påklädda dansarna påtvingar de nakna dansarna olika positioner, som för mig inte fungerar som en del av helheten: vems njutning är det egentligen som åsyftas här? Förövarens? Offrets? När dansarna sen byter om så att de som tidigare varit påklädda är nakna och vice-versa förs mina tankar inte till en växlande dom/sub-relation utan snarare till den eviga loopen i krigssituationer där gårdagens våldsoffer blir morgondagens förövare, som ett gammalt videoband där det som spelats in tidigare är synligt under ytan. Det finns något väldigt laddat i den här delen av koreografin (i form av tydliga representationer av olika former av politiskt våld samt en iscensättning av sådan tortyr som vi sett på bild från exempelvis Abu Ghraib) som jag fann skärande mot resten av föreställningens lovsjungande av den mänskliga kroppen.

Föreställningen fortsätter dock lyckligtvis med ett extatiskt korus av upprepade rop ut i publiken, ett gripande avslut. Och givetvis är det inget nytt att påpeka att alla yttranden är erotiska i någon mening, att alla språk anvisar lustens strukturer på ett eller annat sätt: redan Homeros använde “mnaomai” både i meningen “att nämna” samt “att uppvakta”, men när rösterna ekar långt efter att föreställningen är över är det ändock ett minnesvärt avslut. Efteråt förblir de nakna kropparna lika tydliga i mitt huvud som tvätt som hängts på ett klädsträck och frusit under natten.

Agri Ismaïl

Annonser