Anne Vigeland om 7 Pleasures

Förnimmelser av njutning

Föreställningen 7 pleasures av Mette Ingvartsen som visades på Dansens hus förra veckan är ett voluminöst utforskande av sexuell och kroppslig njutning. De 12 dansarna som bildar verkets ensemble utgör en kollektiv massa vars sexuella anspelningar till tider är så precisa och intensiva att publiken och scenen möts i fullständigt extatiska ögonblick. 7 pleasures erbjuder explosioner av kroppsligt förförande, men är även ett performativt utforskande av njutningen och sexualitetens olika former och stadier.

Scenen är tom för människor när publiken kommer in, men fylld med identifierbara, vardagliga objekt. Där finns det en soffa, en stor krukväxt, bord, stolar och färgade rep som hänger från taket. Antydningen till det vardagliga i scenografins uppbyggnad, det varma ljuset som faller på objekten och de suggestiva rytmerna som fyller salen för mina tankar till pornografiska amatörfilmer. Det är som att objekten på scen bjuder in till sexuellt umgänge. Med vissheten om föreställningens tematik är det som att frånvaron av kroppar på scen fylls i av en fantasi filtrerad av pornografiska antagningar om objektens funktioner.

Sedan kommer dansarna in. De reser sig från salen, kommer vandrande in från sidan, delvis eller helt nakna. Några tar av sig kläderna medan de gör entré. Det är som att dansarna genom denna introduktionen vill visa att de bryter sig ifrån oss, de blir avlägsna det offentliga rummet och trär in i det privata. Som publik bjuds vi in i ett rum där vi egentligen inte skall vara, vi blir en del av ett kollektivt peeping tom och ställs direkt inför blickens utmanande och mångsidiga funktion  i möte med den nakna kroppen. Dansarna lägger sig ner tätt intill och ovanpå varandra, de bildar en enorm massa av kroppsdelar där det blir omöjligt att urskilja individer. I ett långsamt tempo förflyttar denna massan sig genom scenrummet, längs med golvet, över soffan, under bordet. Dansarna berör, gnider och pressar sig mot varandra och objekten i ständiga mjuka och flytande rörelser. Detta är njutningens varsamma, intima och omsorgsfulla sida. De rörliga kropparnas rytm är såpass len och konstant att det påminner mig om vågor som repetitivt uppstår och sedan försvinner, som cyklisk energi. Det är behagligt att åskåda.

Detta första utforskande av njutning följs sedan av ett antal presentationer av tematikens mångsidighet. Ingvartsen leder oss genom en performativ resa av hur kroppen reagerar, påverkas  och förändras när den upplever fysisk njutning. Den våldsamma orgasmens kraft byggs upp och exploderar i kraftigt vibrerande och skruvade kroppar, objekt som kastas och flyger genom scenrummet och musik som erhåller en enorm intensivvitet. Det är överväldigande, precis som  orgasmens njutningsögonblick. Den tidiga, trevande tonårssexualiteten skildras i ett hav av undersökande förnimmelser. Människokroppar och scenografi smälter ihop till experimenterande enheter och skillnaden mellan objekt och subjekt suddas bort. Åskådningen av denna unga, sexuella nyfikenheten är surrealistisk, men ändå igenkännbar, smärtsam, men ändå humoristisk. Det påminner mig om den amerikanska spelfilmen ”Diary of a teenage girl” (2015), ett fantastiskt filmiskt porträtt av sexuell tonårsliberalisering. Sexualitetens och njutningens maktspel får sceniskt utrymme i form av svart-vita motsatser. Medan hälften av ensemblen är delvis eller helt påklädda i svarta kläder är resterande nakna. Det finns ingen tvekan om i vilka händer makten ligger och kanske uttrycker de nakna kropparnas blottade närvaro njutning i deras underordning, men kanske gör de det också inte. Oavsett ser jag Ingvartsens utforskande av sexuell makt som en viktig påminnelse om den diskussion om sexuell samtycke som har varit närvarande i svenska och internationella medier den senaste tiden.

7 Pleasures drar tydliga kopplingar till det sexuella liberaliseringsprojektet som färgade 1960- och 70-talets röda år. Sexualiteten som en kollektiv företeelse och den nakna kroppen som främsta uttryck för frigörelse är politiska grepp som tål upprepning. Särskilt den avslutande scenen i 7 pleasures bildar ett stärkt uttryck för behovet av att stå tillsammans för att vinna tillbaka den nakna kroppens rätt att ta plats och finnas till utan att den sexualiseras på andras villkor. Ensemblen bildar ett kör av stönande, suckar och skrik. Det är tabubelagda ljud som annars uttrycks bakom stängda sovrumsdörrar eller inom pornografins enorma marknad. Men i 7 pleasures blir dessa ljud musik i våra öron, ett samklang av njutning och en hyllest till den. Dansarna har sina kroppar och blickar riktade mot oss och vår observation av dem utmanas i deras direkta kommunikation. Vi är inte längre skilda observatörer, vi bjuds med i deras kampsång.

Representationsmässigt finns det däremot moment att kriticera. 7 pleasures hittar styrka genom en könsneutral porträttering av sexualitet, men jag kan inte låta bli att irriteras över den snäva kroppsliga representationen som finns på scen. Alla medverkande är utan tvekan mycket skickliga dansare, deras styrka och integritet är väl närvarande. Alla är också mycket vältränade och de har smala, avundsvärda kroppar, men det är också kroppar som överhuvudtaget inte är representativt för hela den publik som verket berör. Jag kan tänka mig att detta är en observation som flera märker sig, men som lätt skakas bort i tanken om att verket kräver en särskild kroppslig fysik. Detta är för mig ett väldigt utdaterad argument då det idag finns mycket skickliga dansare i alla former och storlekar. Danskonsten har fortfarande långt kvar i fråga om kroppslig representation på scen och med tanke på hur viktigt 7 pleasures är i en politisk kontext tycker jag det är en besvikelse att representation inte får en större omtänksamhet här. Kanske är det tillfälligt, jag vet inget om Ingvartsens tillvägagångssätt när hon väljer dansare att arbeta med, men för mig är detta en otroligt viktig fråga och i fallet med 7 pleasures hade en större variation av representation höjt verkets förtrolighet till tematiken.

När det är sagt vill jag ändå påpeka att 7 pleasures är ett stärkt och vackert dansverk om kroppen som vårt främsta verktyg; politiskt, offentligt och privat. Den bär oss genom livet och erhåller funktioner som förtjänar att uppmärksammas och hyllas. Kroppens föränderlighet när den utsätts för njutning är vackert och precist skildrat. Nakenheten och dem sexuella anspelningarna är explicita och tydliga, utan att bli groteska. Kroppslig njutning kan vara så mycket och Ingvartsens presentation av sexualitet på scen är mycket välkomnande och inte minst uppfriskande i den pornografiskt missvisande sexualitetskulturen som omger oss idag.

Anne Vigeland

Annonser