Axel Andersson om 7 Pleasures

Hur såg det ut på flotten, som manskapet ombord på fregatten Méduse byggt när de femton överlevande hissades upp till skeppet Argus som kommit till deras räddning? Théodore Gércault gav oss, i sin episka duk från 1818-1819, en fantasi av läget någon gång under de tretton dagarna då drygt 150 män och en kvinna drev på havet; en helvetisk resa som kunde sammanfattas med mord, kaos och kannibalism. När dansarna stigit av stora scenen på Dansens hus i Mette Ingvartsens ”7 Pleasures” går det att i lugn och ro se ut över ett vardagsrum som gått en omgång med ett rockband vars främsta meriter ligger i inredningsdekonstruktioner. Ändå förnimmer en de där pyramiderna som var där för ett ögonblick sedan, de av mänskligt kött som magnetiskt både drar sig till och stöter ifrån sina likar.

Romantikern Géricault ville uttrycka känsla och allusioner. Klassicister som vårdat sin salongsfähighet slogs av fulheten. I en bekant växling har nu spegeln vänts. Är inte Géricault kroppar lite för vackra? Inte är han någon Caravaggio, men klärobskyren skulpterar fram kroppens formligheter. Även den myckna nakenheten är slående klassisk i sin tidlöshet. Och fantasin om flotten utan sin besättning är endast möjlig att förstå genom reflektionen över ett, om än svårtytt, ideal. På samma sätt är Ingvartsens övergivna vardagsrum ytterligare ett spår av en process som inträffat i brytningen mellan kroppsliga ideal och iscensättningar.

Ingvartsens bestämda insisterande på sexualitet som tema, grundligt genomgången via performancekonstens förhållande till den, blir alltför självklar. En konceptuell stratifiering som frågan om ideal och uttryck klampar in i och över. På samma sätt fick Géricault se sitt verk omförhandlas. I slutändan handlade det om allt annat än vad han ville tala om, allt annat än franska sjöofficerares inkompetens eller ens anarko-kannibalism. Detta för att återkomma till frågan: vad finns kvar när de eviga frågorna har lämnat b(r)åten.

Kroppen mellan klassisk estetik och framkoreograferade förvrängningar av den mänskliga formen understryker nakenhetens funktion att agera som ett utanför som befinner sig innanför, ett tillstånd som den franska psykoanalytikern Jacques Lacan beskrev med neologismen ”extimitet”. Ingvartsens tolv dansare börjar också föreställningen på gradängen. Till pumpande trummusik ställer de sig upp, till synes som delar av publiken, tar av sig sina kläder och beger sig till scenen. Väl på scenen fortsätter de i två lägen. En organisk/klassisk fas där människomassan bildar jätteodalisker som långsamt rör sig över möblemanget och en expressiv fas av intensiva och extatiska rörelser. Konstigt nog är inget av lägena speciellt förställda. Ingvartsen vill inte komma bort från kroppen, bara längre in i dess dualitet.

Varför ett vardagsrum? Den teatrala anspelningen är svårförståelig. Eller, frågan kanske är felställd. Varför öppnar inte vardagsrummet upp lika mycket som en flotte? I båda fallen anspelas det utan tvekan på en utomliggande värld, en som befinner sig utanför det bekanta. Ändå så vill den liksom inte infinna sig. Publiken är där, dansarna är där, men det obekanta i det bekanta är inte våra medmänniskor i en dialogisk mening: det är något som inte kan definieras, men som definierar oss. Och som får oss att begära.

Ingvartsen lyckas med att producera en föreställning om sexualitet som inte är sexuell, men ändå mänsklig. Det är tacksamt både för publik och dansare. Men samtidigt är det som om sexualitetens väsen undflyr föreställningen. För att nå till väsendet så hade hon behövt tagit ett steg ut i den extimata och obekväma omänskligheten, kanske framför allt i rörelserna som saknar ett främlingskap och alltid ligger lite för nära det som går att föreställa sig. Är det vackert, eller inte? Och vad är den föreslagna känslan? Ingvartsen signalerar ”njutning” lika starkt som Gércault kommunicerade ”terror”, utan att någon av dem kan undfly det faktum att den kroppsliga formens mänsklighet verkar ha sin egna ikoniska agenda. Den kommer som en alltid lika intressant virvelvind, men lämnar i sitt spår ständigt en något övergiven och sliten scenografi.

Axel Andersson