Danjel Andersson om 7 Pleasures

Det är som om Mette Ingvartsen i ”7 Pleasures” utgår från det konventionella dramat, teaterns sceniska konvention för att chocka oss. Det är inte kropparna som upprör.

Jag har varit på Dansens Hus. Jag har sett den internationellt verksamma, för att inte säga hyperaktiva koreografen Mette Ingvartsens senaste stora verk. Ingvartsen har sedan examen från PARTS (dansskolan i Bryssel), varit en aktiv del av den internationella diskussionen om koreografins utopier med ett antal föreställningar och texter. Det är inte en slump att hon rört sig i de centrum där koreografin utvecklats mest de senaste decennierna: Bryssel, Berlin, Paris och nu Stockholm där hon tar sin doktorsgrad i koreografi. Det är så lätt att fastna i en diskussion om den nakna kroppen på scen. Om dess historia i sceniska sammanhang i performancekonsten, i dansen, på teatern, vilket Ingvartsen själv gör i verket som skapades innan detta: ”69 positions” en slags guidad tur i nakenföreställningar. Men ”7 Pleasures” är mer än så. Den gör i teaterns rum den nakna kroppen till norm, och den påklädda till hotfull, kodad och mystisk. Här är förstås den nakna kroppen objekt också. Jag kommer på mig med att se på kropparna med den lustfyllda blick som porren och reklamen lärt mig. Jag märker att jag bedömer och jämför. Men jag ser också hur denna blick blir belyst och ifrågasätts samtidigt som den penetrerar.

Jag vill för att komma undan denna blick placera verket bredvid det konventionella dramat. Vad det nu är. Jag tänker genast på Strindbergs ”Dödsdansen”. Inte för pjäsens skull, eller handlingen, utan för placeringen och dramaturgin. Den representerar en tid som föder det borgliga dramat som idag representeras bland annat av sit-coms, men som gått via sådana som Eugene O’Neill, Ingmar Bergman, Lars Norén och vidare in i såpoperans förutsägbarhet. Jag tänker på soffan i mitten av ett vardagsrum. På plågsamma konversationer och dolda sanningar. Där dramaturgin går igen. Där en trevlig inledning leder till upphetsad stämning som leder till ras som leder till försoning, eller som i den sena Strindbergs pjäsen – en uppgiven försoning.

På Dansens Hus stora scen ser vi soffan. Och fåtöljen och bordet. En bakvägg är markerad med en orange ram, från taket hänger två orangea lampor. Vi kommer in i den 800 hundra platser stora teatern och här pulserar en housebeat. Stämningen är exalterad. Många dansar lite hemtamt, spontant. Nu sitter alla. En reser sig. Börjar klä av sig. Allt sker i ett koncentrerat lugn. En till. Personerna går mot scenen utan egentliga åtbörder. En till. En till. Snart är alla tolv placerade på scenen. Tyst. Musiken tystnar när alla kroppar utom en försvunnit bakom soffan. Den kvarvarande kroppen ligger i en mjuk läderfotölj. Kropparna rinner över soffan som är placerad på vänster sida om scenen och glider som en amöba från vänster bak mot höger scenkant där fåtöljen och kroppen är placerad. Det är tyst i rummet. Smärtsamt tyst. Någon hostar i publiken. Det är oundvikligt i oktober med 800 personer i samma rum. Hostan sprider sig. Vi har genomgått scen ett. Prologen och scen ett. Uppbyggnaden är egentligen enkel. 7 olika naken praktiker sker i detta rum. De 12 dansarna, genitalier och kroppar markerar kön men övningarna betonar lust utan kön, en sak, ett bord eller en soffa är lika sexuellt bärande – om inte mer – än en lem.

Dramats perepeti. När Edgar och Alice slutgiltigt och lustfyllt tar livet av det sista i sitt långa äktenskap där undertexten markerar lustmord sker i Ingvartsens drama den ultimata orgien. Här aktiveras alla saker eller kroppar till ett maffigt långt och tungt trumsolo, en urladddning och om en så vill ett lustmord. Orgasmen, inte den korta våldsamma som ett vrål, utan där alla deltagande kroppar tycks elektrifiera hela rummet. Det börjar med en ljudförstärkt juckande lång penis, slappt slår mot magen. Den sprids i rummet och studsande bröst och rumpor och bord och soffan blir alla skakande slappa objekt i en långdragen extas. Det intressanta här i en jämförelse är vad som sker efter. Tystnaden. Den långa utdragna scenen där objekten och kropparna smeks under tystnad. Kontraktet bryts. Jag blir obekväm i min plats från att ha skakat med. Nu vet jag inte vem jag är i rummet. Vem de är eller varför vi är här. Ingvartsen bryter med konventionen. Dramat bör i detta läge söka efter en utväg. Fixa till håret efter fighten. Bjuda tillbaka, dricka lite för att lugna ner sig och glida sakta mot katastrofen på slutet. ”7 Pleasures” dippar för hårt. Smärtsamt nästan. Jag tänker att Ingvartsen testar oss här och utfordrar oss till eftertanke. I scenerna som följer används kläder precis som hos Strindberg som maktattribut. Några klär på sig. Men kläder är nu inte norm längre. Den klädda kroppen blir hotfull, inte ett skydd, koderna blir övertydliga och klädernas maktmarkeringar träder fram, hur jeansen formar rumpan, hur huvan döljer hår och ansikten, osv. Stycket avlutas i en slags hoppfull ton där en stönkör återigen elektrifierar rummet. Alice och Edgar. Otroligt nog bestämmer de sig för att leva vidare i sin tragedi, in sina maktspel och i sina kodade konventioner.

Danjel Andersson

Annonser