Josefin Gladh om 7 Pleasures

Om kroppslig intertextualitet

Någon häller ut nakna kroppar över ett golv och hinnan mellan tv-rutans fiktion och min verklighet brister. En italiensk renässansmålning vaknar till liv och börjar drälla ut i mitt moderna vardagsrum. Möblernas kantiga mått och stumma ytor kontra musklernas strömlinjeform. Deras rundade köttighet i skarp kontrast mot det svala stiliserade scenrummet. Någon har hällt ut dem och fortsätter att hälla. Smälter vidare i en symbiotisk självklarhet som inte är sexuell utan snarare bakteriell, organistisk, invaderande. De invaderar. Jag ser ut över oss, mängden bakhuvuden som gör mig sällskap i betraktandet. Vilka är vi? Vi delar blickfång, stillhet, mörker. En gemensam kropp betraktar en annan.

Allt vi äger har vi stulit av varandra, som om en människa inte var en människa. Världen som befinner sig i mig som det stoff vi delar med varandra (Inger Christensen). Tänk dig följande: du badar i en isvak och griper hetsigt omkring dig för att ta dig upp. Famnar den glatta ytan, blocken lossnar och rör sig omkring dig i stora sjok. För varje nytt isblock du griper an växer rymden runtom, den svarta massan inunder som expanderar, den som bär eller dränker. Du infångar löst material. Sprattlar med benen. Kämpar, griper, erövrar isen – börjar se den som din. Denna hinna mellan himmel och vatten, mellan rymd och rymd. Vet detta – att vetskapen underminerar. Att du badar i ett växande hål. Att du är i ständig rörelse, blir platslös, vandrande.

Intertextualitet: ingen text står ensam, varje text befinner sig i ett nät av relationer till andra texter (först Kristeva, sen alla andra). Roland Barthes lyfter fram ordets etymologiska härkomst; texten är en väv. Nätet. Ordväven. Han säger också: texten är inte ett bestämbart objekt, den är ett metodologiskt fält. Texten är kollektiv. Dess grundläggande rörelse är genomkorsningen. Texten ska förstås som en seriell rörelse av förskjutningar, överlappningar, variationer. Liksom språket är texten strukturerad men decentrerad, utan tillslutning. Jag tänker på dansen. Barthes igen: texten erfars endast i en aktivitet, i en produktion. Mette Ingvartsen navigerar omkring i 7 rörelsebaserade praktiker/faser/tillstånd, som sömlöst glider över i varandra. Jag finner mig själv sitta skakandes liksom människorna på scenen, en mikroversion av deras konvulsioner. Jag vill vara var där, med dem. Så upplöses gränserna mellan deras kropp och min. Allt jag ser pressas in i huden, bilderna skär genom mig som långa stråk av dimma, som stod jag i mitten av ett jättelikt spindelnät, genomborrad. Frammumlad av andra. Vi känner våra egna kroppars koreografier,

                    rörelsernas ristningar

                    våra kroppar som bär minnena av sina världskoreografier

                    kroppar tunga av berättelser

Du

dina kroppars koreografier som hemsöker mig länge efteråt

                    hur vi låg i nätverk

                    svettiga,

                    expansiva och

                    för små

                    spindlar nystar köttet – sammanfattar,

                    när vi somnat

7 praktiker – jag försöker dela upp dem med de halkar in i varandra, alla med en tid som är expansiv och tillåtande, som upplöses i meditativa tillstånd där jag får vila. Det är det repetitiva som skapar känslan av evighet, ett ständigt fortgående. Så alstras människorna på scenen, tuggas fram som kopior utan original, i olika versioner som alla liknar varandra förutom tidpunkten för sin födelse. Virvlar ut och landar ovanpå och omkring i en kaotisk blandning. Lager efter lager. Skiktade människor. Flämtar, stönar, ropar. Framtvingas i rummet som om någon såg på. Och vi ser men vilka är vi? Är jag en voyeur? Är din nakenhet för mig? Erfar våldet i att äga rum. Blickens ofrånkomliga våld som här blir uppenbart, men ändå inte plågsamt. Det finns en vänlighet i betraktandet, vi ler, älskar dessa kroppar som blottar sig för oss.

Någon borde lära mig att man inte kan skriva utan att uppge alla tankar på uppriktighet, skriver Barthes, skriver Jag. Vi reproducerar, mångfaldigar, återger, flätar oss i varandra. Men den största uppriktigheten finns inte där, i nakenheten. Den nakna kroppen är intakt och oåtkomlig. På något vis skyddar de varandra – genom att bäras av den kollektiva kroppen behöver jag som åskådare aldrig möta individens blottade tillstånd. Därför också jag skyddad, berörd men inte utmanad. Mot slutet först, bara delvis klädda – där framträder explicit sexuella konnotationer. Rep mot naken hud. En tshirt på överkroppen gör könet vulgärt istället för naturligt. Att ikläda sig kulturen. Begäret har en avigsida, grafiska kroppar polerade med våld.

Låter liksom rörelsen orden komma från en plats jag inte känner. Navigerar inomkroppsligt, dröjande. Det är inte produktivt. Men en praktik. Jag kan inte skriva mig själv, skriver Barthes och fortsätter; vad är det jag som skulle skrivas? Allteftersom det gick in i skriften, skulle denna tömma det och göra det meningslöst; det skulle bli en gradvis nedvärdering. Kollektiva praktiker som utplånar det individuella jaget. Ändå skriver han. Ändå rör vi oss.

Josefin Gladh

Annonser