Agri Ismaïl om Natten

(innan natten

Den syriska emeriten Symeon styliten (c. 388 – 459) ska ha spenderat trettio år sittandes längst upp på en pelare för att komma närmare Gud när han bad (dels för att det var trendigt med askes, dels för att han förmodligen trodde det var bättre mottagning där uppe, antennfingrar pekandes mot himlen). Även om kristendomen helgonförklarat honom har konstvärlden lämnat honom därhän vilket är ett klart förbiseende eftersom han ändå är endurancekonstens urfader. Endurancekonst, eller endurance art, är konst som vanligtvis varar en lång tid, konst som ska testa konstnären eller publikens fysiska och/eller emotionella uthållighet, exemplifierat av Chris Burden och Marina Abramovićs verk från 1970-talet, där både använde kroppen som konstverkens primärmedium och drev de egna kropparna till olika fysiska bristningsgränser.

Det där låter bra som inledning, tänker jag när jag skrivit färdigt stycket i min lilla anteckningsbok. (Efter att ha googlat “vad heter endurance art på svenska” och inte hittat något efter flera minuters sökande. Min fru, en amerikansk konstnär som lär sig svenska just nu, föreslår “tröttkonst”. Jag leker med detta uttryck innan jag väljer en mer traditionell svengelsk översättning i enlighet med hur performance art kallas performancekonst på svenska.) Klockan är 09:30, och jag ska gå och klippa mig, svara på några mejl och skriva färdigt en essä vars deadline gick förra veckan. Sen ska jag sova i några timmar innan jag tar mig till kvällens föreställning av Mårten Spångbergs Natten, en dansföreställning som börjar 23:00 och varar 7 timmar och 6 minuter. Att jag ska göra det här nämner jag glatt för vänner och bekanta, på samma sätt som jag skröt med att ha suttit igenom fyra dagar (sammanlagt 22 timmar) av Wagners Ringen eller såg hela Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap (den 5 timmar långa tv versionen, inte den korta bioversionen, den är för mesar). Jag vet inte vad det säger om mig att tycka om att sätta mig i dessa situationer, att tro att det minsann ska vara imponerande att jag läst hela jävla Infinite Jest eller Ulysses (dock inte Proust. Nån måtta får det vara.), men jag anar att det tyder på bristande självförtroende och ett behov att visa att jag minsann kan göra extrema saker, jag. Det här är inget nytt eller kopplat till konstnärlig snobberi: jag envisades även med att beställa de starkaste rätterna på indisk restaurang när jag var tonåring fastän jag knappt kunde äta något av det och tvingade mig själv att se på Exorcisten när jag var åtta år, för det hade någon äldre kusin sagt var den mest skrämmande filmen genom tiderna så det skulle jag ju definitivt se (detta rekommenderas inte, kan jag för övrigt meddela). Efter studierna flyttade jag till och med till Irak och bodde i ett krigshärjat Bagdad 2005, delvis för att få ett evigt frikort i samtal med tråkiga alfahanar och deras snoppmätartävlingar. (Nej, jag jagar inte, jag kan inte sparka en boll och fick inte göra lumpen för att jag var för svag för att kunna lyfta ryggsäcken, men du, har du flyttat till en krigszon frivilligt?) Så vad det här än är för osexig personlighetsbrist, att vilja skryta om såna här dumheter för att imponera/bli omtyckt så har det funnits sen början.

Det intressanta med endurancekonsten ur en åskådares perspektiv är att vi inte måste vara kvar. För varje åskådare som sett varje timme av Christian Marclays The Clock (24 timmar) eller varje minut av Andy Warhols Empire (8 timmar) finns otal fler som bara kort tittat in på MoMA eller Tate Modern och lämnat visningen efter några minuter. Alla kan säga att de har “sett” verket, så varför är det så viktigt för vissa att ha sett helheten, särskilt när konceptet helhet inte är poängen med verket?

Ett mindre bra stycke, men jag skriver ihop det snabbt medan jag sitter hos frisören och väntar på honom. Jag måste avbryta skrivandet i min Notes-app för att googla Christian Marclays namn, hur förkortningen av Museum of Modern Art stiliseras, samt för att använda Shazam för att få reda på vad det är för musik som spelas i bakgrunden (Fujiya & Miyagis Extended Dance Mix). Min frisör kommer, vi skakar hand, han undrar vad vi ska göra idag. Jag rycker på axlarna och säger att han får göra vad han känner för, jag går till honom för att han vet vad han gör och att jag inte har ork att bry mig om hur mitt hår bör se ut, denna del av mitt utseende kan jag glatt delegera vidare.

Vi pratar om det vi vanligtvis pratar om: nya restauranger som öppnat och som vi ätit på eller inte ätit på (Portal på St Eriksplan har den mest väldoftande handtvålen någonsin, Babettes nya Café Nizza har prisvärt sortiment av vin på glas, Knut Bar för dyrt för vad du får), sen, när det blivit obekvämt tyst i någon minut nämner jag föreställningen jag ska på senare under kvällen.

Häftigt. Var händer det här, undrar han. Vi håller ögonkontakt genom spegeln, ett kommunikationssätt som är säreget frisörer. MDT, säger jag, nånstans vid Moderna på Skeppsholmen. Jag har aldrig varit där tidigare.

“Men du… inte för att vara sån, men du vet väl vad som händer på Grand Hôtel ikväll?”

Det är den första gången på över ett års besök på den här trendiga Hornstullfrisören som min etnicitet kommer in i bilden. Det han hänvisar till är den så-kallade “European Freedom Awards”, eller som Sverigedemokrater är desperata över att få kalla det, “det alternativa Nobelpriset”: en gala organiserad av SD med rasister (eller, förlåt, “Euroskeptiker”) från hela Europa. 400 gäster, bland annat från Brittiska UKIP (självaste Nigel Farage kommer hålla tal), Belgiska Folkets Parti, Tyska AfD m.fl. kommer samlas och dricka skumpa på Grand Hôtel. Inget problem i sig, förutom att det är närmast omöjligt att ta sig till Skeppsholmen utan att gå förbi hotellet, vilket nu innebär att jag måste gå förbi alla Europas rasister vid 23-tiden en fredagkväll.

“Jag skulle ta en taxi om jag vore du,” säger han och ändrar inställning på rakapparaten.

Det är en åsikt som min fru delar. Ta en taxi, varför riskera att något händer? När jag rycker på axlarna och säger att jag inte vill ta taxi blir det här genast en grej: jag hävdar att jag inte vill betala 200 spänn för att kanske undvika en rasist eller två, hon tycker att jag är dum i huvudet.

Jag är trött på att behöva tänka på sånt här, att behöva skriva om det. Att inte ens kunna gå på en dansföreställning utan att behöva ta hänsyn till min kropp, min färg och hur denna ses i olika sammanhang. Jag är trött på att läsa texter av rasifierade författare och kritiker som måste ta upp sånt här i varje artikel, varje essä. Men här är vi igen, utan någon möjlighet att kringgå det. Det är så tråkigt att jag blir trött på mig själv, trött på de här orden.

Istället för att skriva färdigt på ovannämnda försenade essä så kollar jag olika sociala medier, skriver lite surt på twitter om det ena och det andra, väntar på att få hjärtan, retweets. Kollar på två avsnitt av Gilmore Girls som jag redan sett minst fyra gånger. Plötsligt är klockan redan 19:30 och jag har varken skrivit essän, ätit middag eller hunnit sova något alls. Jag fylls av en god dos självförakt, kastar en fryspizza in i ugnen, startar SelfControl-appen på min dator som dödar internetuppkopplingen och spelar min skriv-playlist på Spotify (soundtracket till The Leftovers, massa Max Richter och Philip Glass) och skriver färdigt fanskapet. Klockan är 22:31 när jag skickar iväg manuset, och jag kastar på mig ytterkläder och rusar till tunnelbanan. Trust me to be running late for an event that starts at 23:00 ffs”, twittrar jag 22:38 medan jag väntar på blåa linjen till Kungsträdgården. Tweeten får ett hjärta, vilket ger mig en liten dopaminkick.

När jag väl kommer upp ur en av utgångarna vid Kungsträdgården tar jag fram min mobil för att se var MDT faktiskt ligger. Den röda pluppen ligger 16 minuters gångavstånd från GPSens blåa prick, klockan är 22:46.

Södra Blaiseholmsgatan är vid detta lag relativt tyst. Inga berusade paneuropeiska vita män som vill slåss, inga som står utanför och protesterar. Det enda tecknet på att något alls pågår inne på Grand Hôtel är armadan av glänsande taxibilar som står utanför och väntar på att få köra hem rasisterna. Jag tänker på hur det skulle kännas att sitta där som invandrad taxichaufför och vänta på att få köra hem berusade Sverigedemokrater.

Google Maps verkar inte tycka om Skeppsholmen: större delen av ön är fri från gator och gångvägar enligt kartan i min hand, som på Mario Kart när man hittade en hemlig genväg och kartan i övre hörnet visade ens gokart svävandes i intet. Jag tar det jag tror kommer att vara den snabbaste vägen och hamnar mellan Östasiatiska Muséet och Moderna, över gatan där MDT ligger. Klockan är 23:04. Ön saknar dessutom belysning, så det är omöjligt att se om det finns en trappa ner för kullen. Jag bestämmer mig för att försöka gå ner för en brant backe istället för att gå runt hela vägen. Marken är våt och fylld av blöta löv och givetvis halkar jag ner för backen. Jag är nu sen, blöt och geggig. Jag har inte hunnit sova något och jag är frustrerad över minigrälet med min fru över att ha envisats över att inte ta taxi dit (vilket, när jag väl ligger där med blöta smutsiga byxor plötsligt verkar som det jag borde ha gjort trots allt och insikten gör mig ännu mer frustrerad), och jag kommer strax sitta igenom en 7 timmar lång föreställning. fml. När jag väl kommer upp till MDT har det dock inte börjat ännu: folk börjar precis gå in i salen. Jag försöker lugna ner mig, går fram till kassan, får ett klistermärke på handen där det står att jag hjärta MDT och beställer en öl. Jag följer sen de sista som tar sig igenom de tunga gardinerna som skiljer den yttre världen från Nattens.

Jag tar en sittplats på måfå, det är för mörkt för att kunna se om det finns andra bättre platser så jag sitter obekvämt vid entrén, min rygg mot en trappa.

Föreställningen börjar.)

 

natten

Natten varar 6 timmar och 66 minuter, jag tänkte först att det kanske var hur lång natten var när Spångberg skrev färdigt verket, men i lappen jag får i kassan står det att Natten handlar om ondska så verkets längd = 666.

Så fort jag kommer in i salen får jag en känsla av att vara i en helt annan värld. Mörkret är så pass överväldigande att det nästan känns som att vara på den helsvarta restaurangen Dans Le Noir i Paris, men utan blinda servitörer som vägleder en. Här är man helt ensam. Golvet känns mjukt, rummet ger samma dämpade känsla som Joseph Beuys berömda installation Plight där ett helt rum täckts av filtar för att skapa en säregen tystnad. Den Brittiske kompositören Greg Haines verk In the Event of a Sudden Loss spelar medan tio kroppar rör sig sakta, väldigt sakta. Ögonen vänjer sig så småningom vid mörkret och jag vet inte om det är att stämningen påminner mig om Beuys verk från efterkrigstiden eller kropparna och musiken som påminner om musikvideon till Sigur Rós Untitled #1 som ger mig en distinkt känsla av en postapokalyptisk värld, en där kriget precis har tagit slut och det är dessa kroppar som överlevt. “Jag kan sitta och titta på det är hur länge som helst”, skriver jag ner, en gnutta hybristiskt efter att ha sett tre minuter av föreställningen. Men efter den stressiga dagen jag haft finner jag plötsligt ett närmast meditativt lugn. Extrem slow-motion har i senare år används mycket inom konsten för att omförhandla åskådarens relation till tid, i allt från versionen av Justin Biebers Baby som saktats ner 800% och förvandlas till ett 8 timmar långt experimentellt musikverk till Douglas Gordons film 24 Hour Psycho som visar Alfred Hitchcocks Psycho nersaktat så att filmen vara hela 24 timmar. Men det här är något nytt för mig, kroppar som inte saktas ner i den dokumenterade versionens postproduktion utan där kropparna rör sig i denna hastighet till att börja med. Som om vi åskådare existerade på ett helt annat plan än kropparna på scenen, där vi har realtidsbekymmer som hostande, kroppsmärta, hydratisering och urinering i kontrast till de eteriska dansarna.

Det är när musiken övergår till Joy Divisions New Dawn Fades och tre av dansarna dansar något som närmast liknar balett som jag vet att jag kommer att ha svårt att skriva med insikt om föreställningen: jag älskar nämligen det jag upplever just nu, jag blir av någon anledning så pass rörd av scenen att jag nästan börjar gråta. Starka emotionella upplevelser är relativt sällsynta för mig, och jag vet inte vad det är som ger mig en sådan stark känsla. Kan det vara att jag lyssnade mycket på soundtracket till Heat (där en coverversion av New Dawn Fades ingår) när jag var 16 och allmänt förvirrad? Förknippar jag musiken till något som jag inte längre minns? Eller är det snarare sammanställningen av musik och dans, att övergången från inledningen i slow-motion till den synkroniserade baletten väcker något inom mig. Jag vet inte, men jag vet att jag nu inte är kritiker längre, jag ser nu på den här föreställningen som ett fan.

Att älska ett verk är problematiskt ur en kritisk ståndpunkt eftersom det är mycket svårare att beskriva de bakomliggande orsakerna än något man inte tycker om eller något man uppskattar men har problem med. Man väljer trots allt inte det man älskar, och det finns en tendens att försvara det man älskar även när man inser att det finns brister (du kan ge mig hundra intelligenta argument för att Alfonso Cuaróns Great Expectations inte ens är en särskilt bra film, än mindre en fantastisk sådan, men jag kommer inte lyssna), fan-et kan inte vara kritiker. Min reaktion lider också av att jag inte sett så många dansföreställningar innan. Tänk om det som jag tycker är fantastiskt är klyschigt, redan har upprepats av så många koreografer så många gånger att folk som kan det här bara rycker på axlarna som inför ett skämt man hört hundra gånger i en dålig sitcom, att hela den här texten därför faller på min okunskap (jag minns när jag såg Stargate och var 11 år gammal. Jag hävdade bestämt att det var den bästa filmen jag sett. Jag tyckte även, pinsamt nog, att Ayn Rands Fountainhead var fenomenal när jag läste den vid 16 års ålder). Men är det ens viktigt, att jag inte har något att hänvisa till? Känner jag inte det jag känner likväl? Nu är vi ändå här: jag sitter tårögd och tittar på tre dansare i en postapokalyptisk värld som dansar till Joy Division.

Musiken ändras, och dansarna saktar ned igen. Det är ett nu ett stycke som loopas om och om igen medan några dansare sätter sig ner och andra dansar vidare. Så kommer kvällen att fortsätta, växlandes mellan hastigheter, med allt från en till tio dansare på scenen. De som sitter ner dricker från en av många flaskor vatten / energidryck, och byter om lite då och då, kanske för att det inte ska gå att veta vem som är vem, att kunna identifiera dansare och kropp.

Det har börjat göra ont i min rygg, andra har redan börjat leta efter bättre sittplatser men jag sitter kvar, rädd för att gå runt utan att hitta något, som en ny elev som letar förgäves efter ett ledigt bord första skoldagen. Jag sitter kvar tills det blir outhärdligt. Min öl är slut, så jag går så småningom till baren, går på toa, tar en till öl. Jag kommer på att jag kan kolla tiden och inser att jag inte har någon som helst aning om hur lång tid jag har suttit där. En halvtimme? Tre timmar? Mobilen meddelar mig att klockan är strax efter ett. Putain, suckar en fransos som kommer ut medan jag betalar för ölen. “It’s special. No?” frågar en vän till honom med bred tysk brytning. “Yes, but tired,” svarar han (jag antar att han hänvisar till sig själv, inte till verket). Jag går in igen, in i mörkret. Hittar en mycket bättre plats: utrymme att sträcka ut benen, tillgång till en tunn filt, en kudde som jag proppar upp mellan min rygg och väggen. Det här är fel föreställning att gå på för någon med kroniska ryggbesvär.

Scenen är likadan som när jag lämnade den sist, eller den kanske är helt annorlunda. Det är svårt att veta. Musiken slingrar runt som Basinskis Disintegration Loops, en del av mig vill ta ut mobilen och starta Shazam för att veta vad det är vi lyssnar på, men det känns på något sätt bättre att låta det förbli en del av Natten. Kropparna är nu svåra att urskilja från mörkret: jag ser rörelser men kan inte identifiera dem. Även om temat för föreställningen ska vara just “ondskan” finner jag något tröstande med mörkret, med det närmast rituella som pågår. Mellan partierna pinglar någon i två bjällror som liknar de tibetanska som används vid meditation, något som förhöjer det ritualistiska.    Så fort den tidigare extasen börjar lägga sig ändras tempot på nytt, ett dekonstruerat R&B beat nu (tänk en instrumentell version av en experimentell Kendrick Lamar-låt) till vilket kropparna rör sig synkroniserade med varandra igen, och jag är åter fascinerad över det jag ser. Så jävla sexigt, skriver jag ner. Rörelserna liknar de man sett i musikvideos, Britneys bultande hjärta från Oops… I did it again varvas med de snabba ryckningarna man sett hos koreografen Anne Teresa De Keersmaeker (vars verk inspirerat Beyoncés videos många gånger). I min anteckningsbok skriver jag — utan att se vad jag skriver vilket kommer att göra tydningen av min handstil närmast omöjlig nästa dag — en jämförelse med belgiska alen Delirium Tremens och dess mörka variant Delirium Nocturnum, att det som pågår är popens nattliga, nocturna, version. Jag stryker snabbt över dessa rader, en pinsam metafor redan då.

En skugga kommer fram till mig, Excuse me, säger hon vilket hon måste upprepa några gånger innan jag inser att det är mig hon pratar med. I think I’ve left my sweater here? Det visar sig att den o så bekväma kudden jag använt som svankstöd var någon annans tröja. Jag ber om ursäkt, hon får den tillbaka. Killen bredvid mig gör sig bekväm i något som liknar en sovsäck (var har han fått tag i en sovsäck, undrar jag. Tog han med sig den? Vilken framförhållning i sånt fall: jag kom inte ens att tänka på att ha glasögon istället för linser, än mindre ta med mig min nackkudde), innan han lägger sig undrar han på engelska om jag kan väcka honom om han börjar snarka. Detta är något jag sen är rädd för själv när timmarna går och det blir omöjligt att hålla mig vaken. Tänk om jag gör något konstigt ljud? Tänk om jag stör. Huvudet på personen som sitter på andra sidan av mig dippar och rycker upp som det gör när man ofrivilligt håller på att somna. Natten är här nu. Sovdags.

Föreställningen har två “pauser”, den första sker när även de få existerande ljusen släcks och vi sitter i totalt mörket (som eskimåers apokryfiska 50 ord för snö kräver Natten nästan ett helt nytt ordförråd för att beskriva olika grader av mörker) medan de nu helt osynliga dansarna stönar, gnyr, något som liknar sexuell njutning och kulminerar i en serie av dämpade orgasmer. Jag antecknar snabbt ner “DFW on orgasm”, en hänvisning till något David Foster Wallace skrev i essän Big Red Son, att “strangers’ faces in orgasm — that most unguarded an purely neutral of expressions, the one so vulnerable that for centuries you basically had to marry a person to get to see it”. Det är egentligen inte den bästa jämförelsen: poängen är just att vi ju inte ser någonting, men stönen samt mängden av anonyma kroppar som ligger omkring en skapar ändå en känsla av intimitet. Den andra pausen sker senare under natten (hur mycket senare? Vem vet, tiden har slutat här inne, jag har ingen aning om när vi är) präglas av att dansarna sitter i en ring och sjunger en lägereldsversion av Ásgeirs Going Home (texten “when my body tires and I have far to go” verkar här som dansarnas mantra, hur de fortfarande orkar är ett mysterium), de sjunger låten om och om och om igen. Jag slumrar till här, när jag vaknar dansas det i futuristiska kläder, tror jag. Jag vet inte längre om det jag ser nu är verklighet, dröm eller en blandning av dessa. Jag tänker att det nog är bäst att gå ut och ta en kopp te, kanske stänka lite kallt vatten på ansiktet.

Två kvinnor, väldigt välklädda för en föreställning där man sitter obekvämt på golvet i sju timmar (jag har på mig en luvtröja och mysbyxor) står utanför och kollar mobiler. Jag får för mig att göra samma sak, men ingenting händer på mina sociala medier: alla sover förutom några amerikaner jag följer på twitter som skriver om presidentvalet. Jag funderar på att ta en till öl men inser att det inte är den bästa idén, går på toaletten istället och tvättar ansiktet för att vakna. Mitt hår som såg så bra ut efter att varit hos frisören är nu ett kaotiskt knullrufs. “Du, ska vi dra?” frågar den ena kvinnan den andra när jag kommit tillbaka till foajén. “Mm, låt mig bara hämta mina saker”. Klockan är fem. Det är nästan över. Varför vill man gå nu, när man nästan är i mål? Det här kanske är fel fråga, kanske borde jag snarare fråga mig själv varför jag envisas med att stanna kvar till slutet när nästan hälften av publiken gått. Jag har ju upplevt det nu, jag vet vad det handlar om, det kommer inte komma någon galen twist i slutet. Men jag kan inte gå, jag måste se färdigt hela. Dels för att kunna säga att jag gjorde det, dels för att se hur det faktiskt slutar men även (inser jag nu när jag står där i foajén) för att jag vill veta hur en applåd låter efter en föreställning som varat över sju timmar.

Väl inne igen slår det mig: det är vi, publiken, som representerar de döda, krigets många offer. Medan de överlevande dansar ligger vi på hög i obekväma ställningar. Vi är en del av det här. Till skillnad från den förra föreställningen jag såg (Mette Ingvartsens 7 Pleasures) där jag ansträngde mig för att försöka hitta narrativet, den röda tråden, så är Natten helt befriande från sådana krav. Det är en känsla som förmedlas, en upplevelse som vi alla delar. Det vill inte säga att det inte finns mönster: föreställningen innehåller upprepningar, speglad tematik, och tricket som fick mig att falla för föreställningen när Joy Division, när de till synes kaotiska rörelserna klickar och flera kroppar plötsligt blir synkroniserade, upprepas många gånger och verkar lika magiskt varje gång. Det är som om de följer en geometrisk regel, att när mer än en person är parallell med en annan så synkas kropparna. Jag är inte säker på vad regeln är, men jag känner att den är där, att det finns ett explicit syfte med ritualerna, som jag bara inte kan greppa.

Sen slutar föreställningen med den första scenen speglad. Om ett mål med att se helheten var att få se slutet så är det här en besvikelse: ingen dag som tar över natten, inget extatiskt korus, det slutar som det började: natten är evig. Ljuset tänds och det känns som en nattklubb som stänger, plötsligt syns vi alla.

Applåden är överraskad, smattrande. Jag är för trött för att visa hur mycket jag uppskattade det jag såg, applåderar lite halvtamt. Natten är över.

 

(efter natten

r det är slut så går jag snabbt därifrån. Jag vill inte se nattens skuggor gestaltade i kroppslig form. Jag vill inte se de jag har spenderat natten med.

Innan jag lämnar Natten ser jag en dansare som kramar en annan likt en hjälte som kramar sin make i slutet av en actionrulle. Kolla. Vi överlevde.

Jag tar på mig min rock och inser att det finns så mycket jag inte vet om det jag sett, hur mycket som var verkligt, hur länge olika delar varade. Jag vet bara att klockan är 06:20.

Utanför har det snöat. Stockholm ligger öde, frost över marken. Jag går över Skeppsholmsbron och beundrar staden. Himlen har börjat växla från svart till midnattsblått. Det är en ny dag. En morgonjoggare syns i andra ändan av bron, en skugga som växer. Vem fan orkar ens springa klockan sex på en Lördag. Jag tar fram mobilen för att kolla närmaste tunnelbaneingång men finner, som jag så ofta gör när jag kollar något snabbt på mobilen, att jag istället scrollar igenom twitter några minuter. Jag skriver “lenses have fused to my eyeballs and back feels like its been stomped on by assorted kaiju so imma sleep like its my job rn och skickar tweeten.

Jag går förbi Grand Hôtel där ett dussin stolar ligger hopfällda mot ingångens vägg. Nu, när det är gryning, ser det inte så farligt ut längre.)

Annonser