Agri Ismaïl om Protagonist

Vad återstår av 90talets revolutioner? Decenniet då aktivister och terrorister inte ännu förknippades till dödskulter och allah-u-akhbar. Revolutionen kommersialiserades och feminism paketerades i form av Spice Girls så kallade girl power, socialismen representerades av Che Guevara t-shirts. Revolutionen blev en maskerad.

När Cullbergbalettens Protagonist (koreograferad av Jefta van Dinther för 14 dansare) börjar så finner jag mig i just detta ögonblick, utopismens dödssuck. Inspirerade av 90talets klubbliv i Berlin är dansarna klädda precis så som jag tänker mig att 90-talsdansare var klädda: jeansshorts och mesh-linnen, en klunga som uppmanar till handlingar men som egentligen inte går att särskilja från en Calvin Klein-reklam för cK One.

(Blodljus, stjärnljus, en smash cut till svart: ljussättningen kompletterar koreografin, ger varje referens en tyngd. Musiken, av sångaren Elias, fungerar som en spegling av det sena 90-talets hybrid mellan trip-hop och rock (tänk Massive Attacks Mezzanine), hans voiceover är dock fylld av klyschor (“what if one happened to be possessed by a heart that can’t be trusted” ekar genom salen, något som skulle kunna återfinnas i en tonårings poesiförsök) som inte är till verkets gagn.

Kroppar lyfts, individer får makt, förtroende, men så snart de har lyfts upp börjar dansarna dra i lemmarna, vill bestämma över agendan. Snart tröttnar de på en ledare och väljer en ny. När en kvinnlig kropp lyfts upp på metallstrukturen bakom vet vi inte om knytnävarna som höjts är en hyllning eller en demonstration. Knytnävar höjs på nytt i en linedance till låten Revolution men dansarnas ryggar är vända till oss i publiken, vi är en del av revolutionen.

Men likt 90-talets idealism slutar revolutionen i mörker, kropparna är vilse, utan syfte. Soundtracket består av en fläkt som påminner om helikoptrar i skyn ovan. Är det 00-talets desillusion som vi nu ser? Alla protester (2003s antikrigsrörelse, Occupy, Arab Spring…) som visade sig vara förgäves. När dansarna börjar ta av sig kläder och använda metallstrukturen som en klätterställning har vi återgått till ett slags ursprungstillstånd. Överraskningen ligger i att kropparna nu, äntligen, har funnit lycka. Detta är ingen dystopi: om vi bara kunde återvända till det primala, tycks van Dinther antyda. Men finns det verkligen inget mer att sträva efter?

Agri Ismaïl

Annonser