Alexandra Campbell om Natten

Natten mitt på dagen

Klockan är tre på eftermiddagen och jag har satt mig i det mörka scenutrymmet på Moderna Dansteatern för att vänta in ”Natten”, Mårten Spångbergs sju timmar långa dansverk. Redan från början önskar jag att jag skulle ha valt en bättre plats, det kryper i kroppen. Alla filtar och kuddar är upptagna, vad skall jag göra? Är tanken att jag i hela sju timmar skall sitta på den här hårda bänken, det kommer aldrig att gå.

Tid är en bristvara för mig och det hjälper inte heller att jag i just spenderat en dålig natt på Finlandsfärjan och blivit förkyld på köpet.

Sju timmar, jag tänker på dansarna och undrar när de egentligen skall få en paus? Skall de verkligen dansa sju timmar i sträck, utan att äta eller dricka?

Plötsligt har killen bredvid mig somnat och han snarkar. Är natten så lugn och långsam att man bara kan somna in? Efter en stund blir han dock väckt av någon bredvid honom som blivit störd. Jag funderar på hur fri publiken är under dessa sju timmar. Måste vi ta hänsyn till varandra eller får vi göra precis som vi vill?

Drömmen är tillbaka, någonting som återkommer i koreografin. Röken som projiceras på väggen som ger en strimma ljus i mörkret., så fint och lugnande.

Jag kan inte släppa tanken av att jag valde fel plats. Bänken är fortfarande hård och jag måste gå på toa men jag vill inte. Tänk om jag missar någonting medan jag tar en paus. Dansarna tar ingen paus. Är det inte det som är hela grejen att vi alla är i detta rum och rider ut natten tillsammans? Eller kanske kommer natten ensam utan att den behöver oss men vi behöver den. Jag vet inte och orkar heller inte riktigt fundera vidare.

Jag har sovit en stund, långsamt kryper det en känsla av obehag i min kropp, hur långt är det kvar? Vågar jag titta på klockan? Tänk om det bara gått en timme eller två, då har jag fortfarande fem eller sex timmar kvar. Det kommer aldrig att gå.

Jag undrar vad som händer med tiden, på natten. Försvinner den precis som drömmen, in i röken in i ingenstans?

Jag önskar jag kunde somna om men jag kan inte, känner mig rastlös igen.

Mina tankar flyger iväg och jag har svårt att koncentrera mig. Plötsligt undrar jag varför dansarna har en gångs plasthandskar på sig när de dansar. De har också någonting som liknar spelkort i sina händer när de rör sig i sina solon, duetter och grupp danser.

Kanske natten är smutsig, obehaglig och allting bara är ett spel. Kanske vi som sitter i publiken är delaktiga i detta spel. Vem vinner? Vem orkar sitta längst? Vem orkar vara vaken?

Nattvakten, en av dansarna, har satt på sin uniform, han gör små distinkta klockringningar med jämna mellan rum. Det är som att han bryter flödet i de repetitiva långsamt utförda rörelserna. Jag tänker att han kanske mäter tiden, ger oss en andningspaus för att vi skall orka fortsätta att sitta här.

Ljudet av regn hörs från högtalarna eller är det ett åskväder eller kanske ljud av vågor. Jag vet inte längre om vi är ute eller inne, undervatten eller på land?

Tar natten aldrig slut? Är allt det här en dröm eller har det plötsligt blivit verklighet?

Jag får ångest, min kropp skriker. Jag vill ut men kämpar för att sitta kvar.

Drömmen lever plötsligt vidare. Jag vet inte längre vem som är vem i mörkret. Jag bryr mig inte längre om vad klockan är. Jag har släppt tanken om att sitta här i sju timmar, min kropp har blivit lugn och min bänk mjuk. Jag har hittat ett flöde, en stämning. Jag njuter av den unisona dansen med de fina dansarna och sången kring lägerelden. Gränserna har suddats ut och allting har blivit ett i mörkret.

Plötsligt är allting så vackert och meditativt här i ”Natten” mitt på dagen.

Annonser