Alexandra Campbell om Protagonist

”Sometimes you know something has got to change” en voice over, en början till ett tillstånd, en plats där känslan och rörelsen får sväva. En röst som följer med mig ut på scenen på Dansen Hus i Jefta van Dinthers verk Protagonist dansat av Cullbergbaletten.

There are holes. Cavities inside. A slow story, A history winding. Tight and tightening”. Mattan som täcker hela scenutrymmet och som skiftar färg beroende på ljuset. Är en plats, en resa. Alla historier och erfarenheter som vi bär med oss finns där och reds ut så småningom en efter en. Antingen som ett kollektiv eller som i en egen trans. Det finns riktlinjer men inga regler och vi är beroende på vart vågen av rörelse för oss och vilka möten och formationer som sker. Protagonisten finns närvarande men den formas ut av en grupp. Här handlar det om att ta plats men samtidigt ge varandra den. Resan, där grunden till rörelsen är att vara musiken är en katalysator, en kraft. Den för oss vidare utan att förlora medvetenheten om det som finns runt omkring.

”Must have been behind the house when I showed my real face” Det är som att jag är utanför och inuti mig själv på en och samma gång. Kroppen jobbar med ett motstånd, en gravitation mot marken in under jorden. Det går inte att komma loss, ångest, mörker, tankar utan bilder eller former. Jag tänker på filmen ”The Holy Mountain ” av Alejandro Jodorowsky. En resa av hallucination, där finns minnen och sinnen, en värld som smälter samman med en annan. Dansen, rörelsen och känslan blir ett, tiden går, ingenting är som det varit.

We are falling now, we are falling now, we are falling now” Elias röst hörs från högtalarna. Revolutionen är på väg, ett försök till förändring, en folksamling av något slag. Vi måste om organisera oss för att gå vidare. En längtan till framtiden. Som den ukrainska filmen ”Tribe” där allting utspelar sig på teckenspråk, ett försök att förstå varandra med en röst som inte hörs. Vi måste kommunicera, vi får aldrig ge upp hoppet. Det finns inga svar, ingen vädjan, bara ett försök, en vilja att börja om.

Here is something that I really want somebody to explain to me”. Tänk om vi verkligen kunde leva i nuet, acceptera det som är. Vara ett med allting som finns runt omkring oss. Låta våra instinkter leda, inte bygga upp en mur för att skydda. Kanske det inte handlar om att gå tillbaka i evolutionen. Kanske det istället handlar om att klä av oss allt, hitta kärnan i vad som gör oss mänskliga. En förhandling om vad vi är och vart vi är på väg.

”If your deepest self is singing and coaxing you straight toward the fire, is it better to turn away?Ignore all the perverse glory your heart is screaming at you? Or is it better to throw yourself head first and laughing into the holy rage calling your name?”

 

Alexandra Campbell (som var med och framförde Protagonist vid den svenska premiären)

 

 

 

Annonser