Anne Vigeland om Phoenix

I detta kompani finns det ingen hierarki, utan allas medverkan är lika viktig. Hierarki tänker jag, vilket äckligt och smutsigt ord i konstnärliga sammanhang. Ett ord laddat med fullkomligt vidriga konnotationer knutna kring dammiga kvalitetsbegrepp. Särskilt hyser jag sånt agg gentemot de hierarkiska system som växer och frodas inom kulturella institutioner som färgas av en oberättigad demokratisk karaktär, som döljer sin maktstruktur bakom flådiga presentationer av verksamhetens jämställdhetsarbete. Det är sällan jag köper det. Fram med lite god gammaldags institutionskritik med andra ord, lika nödvändigt idag som då Yves Klein i 1958 öppnade sin utställning The Void på Galerie Iris Clert i Paris. Ett fullkomligt tomt, vitmålat gallerirum mötte vernissagens besökare, säkerligen chockerande för den smala elitistiska cirkel som hade valt att ägna sin kväll åt denna modernistiska nykomling. Idag har The Void en självklar plats i den västerländska (manliga) konstkanon som praktexempel på en växande, konstnärsdriven institutionskritik, där den vita kubens så kallade neutrala utställningsideal plockades isär och där besökaren tvingades konfronteras med en ny form för immateriell måltavla, konstens socialpolitiska kontext.

Att använda sig av kritik av rådande strukturer för konstnärlig produktion och konsumtion har ändå sedan modernismens tillkomst vara en ganska så populär källa för kreativt skapande. Att kritisera, peka på och försöka strukturera om rådande normer inom kulturella kategorier är roligt och viktigt eftersom det genererar debatt och producerar dialog, det lyfter fram och puttar bort. Inom dansvärldens hårda armbågande har diskussionen om maktstrukturer länge varit ganska platt och oftast resulterat i ett uppdelande mellan den undergivna kompanidansaren och den självständiga frilansaren. Fullt så hårdraget är det självklart inte, men i det stora och hela tycks debatten ha stagnerat mitt emellan de stora institutionernas kommersiella visioner och de små scenernas poststrukturalistiska fokus. Tur då att Weld Company finns vars främsta område för koreografiskt undersökande är just danskompaniets struktur. Med andra ord önskar Weld Company omförhandla kompanibegreppet och undersöka nya former för kollektivism och gemensamt skapande. Den slaskiga hierarkin ska bort – här är allas medverkan lika viktig! Eller?

Jag har varit på Weld och sett kompaniets verk Phoenix, ett verk koreograferat av Rebecka Stillman i tätt samarbete med kompaniets dansare. Den demokratiska visionen är utan tvekan tydligt närvarande i denna produktionen, och det är svårt att identifiera tydliga, skilda roller i förhållande till dansarnas medverkan. Weld har transformerats till ett ganska så festligt space. Scenutrymmets väggar har draperats med ett plastigt tyg som glittrar i den skiftande, färgglada ljussättningen. Draperiet fungerar även som en transparent skiljevägg som förser dansarna med möjligheten att halvt anonymiseras, då utvalda kroppsdelar delvis försvinner bakom tyget. Kanske är scenutrymmets textilier även tänkt som en kommentar till scenbyxans märkliga funktion som gränsdragare mellan verklighet och funktion, mellan av och på. Och medan publiken sitter ner längs med rummets ena sida, på stolar eller mjuka mattor, glider dansarna in och ut ur det avgränsade utrymmet som är verkets scen. Iklädda vita plagg tryckta med skruvade kroppsdelar (?) rör de sig likt flockdjur tätt, tätt mellan varandra, som om den fysiska och mentala kontakten dem emellan fungerar som själva drivkraften bakom varje förflyttning, varje rörelse. Då och då sticker någon iväg och utför ett solo medan någon annan försvinner ut, en tredje slutar upp med ett mindre gäng och noggrant glider in i deras suggestiva, gemensamma koreografi. Men hela tiden närvarar en kollektiv lyhördhet på gränsen till det extrema i verkets till tider sarkastiska uttryck. Här finns inget utrymme att glänsa, individualismen drunknar och sjunker djupt till förmån för en hyllning av samhörigheten. Gemenskapen är central, det kollektiva livsviktigt. Moment ur danskompaniets dagliga angelägenheter dyker tidvis upp som ironiska påpekanden, som den gemensamma uppvärmningen, glädjeropen innan sceninträdet, de danshistoriska studierna och den synkrona koreografins surrealistiska åsyn. Detta är en studie i danskompaniets visionära kollektivism, som så mycket annat oftast är ett spel för ögat. Jag känner tillräckligt många kompanidansare för att veta att det generella missnöjet inom dagens stora danskompanier är stort, om det så innebär en kritik av administrativa skeenden, av ekonomiska orättvisor eller av hierarkiska maktspel. Och därför är också Phoenix ett koreografiskt verk jag observerar med växande obehag. Det är ett institutionskritiskt projekt som blottlägger strukturer jag själv har haft nära inpå huden, som har brutit ner och genererat stora mängder frustration och ilska. Men har Weld Company lyckats omförhandla kritiken? Är verkligen allas medverkande lika viktig? Utan att känna till och medverka i kompaniets dagliga arbete är det omöjligt att svar på. Men förhoppningsvis är Phoenix mer än enbart en strukturell fantasi och en koreografisk utopi, utan en verklig början på hierarkins avdunstande.

Anne Vigeland

 

Annonser