Anne Vigeland om Protagonist

Som barn hade jag en dröm vilket så småningom också fick definiera delar av min verklighet. Jag såg på världens alla händelser och möten som ett skådespel. I denna dramaturgi spelade jag själv huvudrollen, jag var vår världs protagonist. Alla människor i alla länder var medvetna om min position och fick tillskickade regler, bestämmelser och planer för hur och på vilket sätt de skulle agera runtom mig. Vår värld fungerade på grundlag av människors strävan efter att få spela en roll som innebar att komma mig nära. Mina föräldrar hade med andra ord vunnit guldbiljetten. Detta försök att förstå min omvärld som barn är en fantasi som aldrig helt har släppt taget. Medan åren har gått har övertygelsen om denna verklighet självklart förlorat grepp, men den känslan som tanken om min livsroll i världen genererade har bitit sig fast. Jag kan idag avundas min förmåga som barn att förankra denna betydelsen för min egen roll på vår jord, helt utan känsla av skam över detta högmod. Jag var ju bara ett barn, jag ville övertygas om min tillhörighet, min betydelse.

Min barndoms utopi över min roll i vårt samhälle, i vår värld, greppade än en gång taget i mig då jag satt i stora salen på Dansens hus och såg Jefta Van Dinthers verk för Cullbergbaletten, Protagonist. Jefta har en förmåga att skapa danskonst på grundlag av förlust. Förlust av val som kunde genererat något annat, förlust av det som tänkas komma. Jeftas verk bildar ett tillstånd, en atmosfär som förflyttar och förankrar oss. Protagonist är ett fönster till människans förlust av tillhörighet, till individens kamp mot gruppen, till gruppens identitet i samhället. Trots titeln är det omöjligt att i Protagonist urskilja en huvudroll, där skulle min barndoms fantasi inte få tillträde, den skulle kastas på dörr. Däremot är individens desperation efter värde, efter att få synas, närvarande likt löven som klamrar sig fast på trädets grenar vid snöfall i december. Det är som att Jefta vill belysa denna kampen, individens strävan efter bekräftelse av det egna. I en värld där alla vill vara protagonister blir ingen det.

Dansarna rör sig på en matta av kärlek och svek, de trampar på rosor och blod. Deras kroppar bildar ett rop efter hjälp i en värld fylld av motsättningar. I ena sekunden ges individen möjligheten att inta rollen som flockens ledare för att i nästa sekund fråntas alla sina rättigheter, tvingas in i gruppens bestämmelser. Deras kläder blir ett försök att önska sig personlighet, vilket sedan kastas av i insikten om projektets stagnation. Kroppar med eller utan kläder försvinner för att sedan återuppstå, ansikten, hy och muskulatur bildar en massa av uttryck helt utan skilda funktioner. Långt in i stycket förvånas jag av det faktum att det fortfarande dyker upp ansikten och kroppar jag inte har lagt märke till tidigare. Människan får vika för gemenskapen, gruppen blir det enda vi ser.

När dansarna mot föreställningens slut hänger från järnrör utan kläder likt apors förflyttningar i djungelns träd blir det som en påminnelse om människans behov av samhörighet, av den sorgen vår strävan efter individualitet resulterar i. De möten vi ställs inför varje dag, de massor av människor vi smälter och drunknar i förväntas också genera en förlust av mening för individen. Men Jefta påminner oss om djurens och också människans behov för att vila i samhörigheten. Han förflyttar oss från samtiden till det föregångna, från en verklighet till en annan där tid och rum verkar upphöra så som vi känner till det. I en värld där människor tillåts agera efter behov bildas också ett samhälle utan hierarki.

Artisten Elias utgör med sin musik soundtracket till Protagonist, hans texter och melodier blir verkets kärna. Dansarna vilar sig mot hans röst, mot hans ord, blir delaktiga i den, sväljer och spottar ut den. Att Jefta har valt att arbeta med Elias för just detta verk tycks vara det enda rätta, han utgör tärningen i detta spel om protagonisten, tanken om huvudrollens bildande och utgörande för allt som utvecklas och får synas till. Vi är våra egna livs protagonister, men i motsättning till min barndoms fantasi vill vår betydelse stanna här, kollektivet förnekar det. Det är en kamp som pågår utan slut, det är vår egen och vår världs krig för tillhörighet, revolutionens motor.

 

Falling.

Revolution.

 

Anne Vigeland

Annonser