Anne Vigeland om The Great Tamer

Dimitris Papaioannous The Great Tamer är ett undersökande av människors sökande efter mening.

Meningen med livet närvarar inte i The Great Tamer.

Tämjaren tämjer ingenting i Dimitris Papaioannous dansföreställning på Dansens Hus.

Huset skyddar ingen, golvet sviker och förflyttas, ändrar skepnad och formas om till ett hav av mörka hål och avkapade händer, torson, ben och bröst.

Brösten dör och förmultnar, återuppföds och frodas, en symbolik dammig av vit gips och hål fyllda med brun jord som ändå har plats med en mans näve och hans frätande blick.

Blicken riktas enbart mot saker vi har sett förut.

Förut var en tid då The Great Tamer inte fanns, och bra var väl det.

Det händer att publiken applåderar mitt under föreställningens gång, som vore det en underlig bekräftelse på synvillornas bejakande kraft.

Kraft i form av högtflygande energi som fyller dansarnas kroppar till den grad att deras fysiska förmågor spiller ut över publikens passiva seende närvarar inte, deras dröjande elegans är tröttsam och obehövlig.

Obehövliga teatereffekter uppstår i en produktionstakt som ständigt ökar i fart och omfång, och som i sin kvantitet försvinner i ett lapptäcke av påtvingad beundran.

Beundrande gester som enbart sexualiserar.

Sexualiserade kvinnokroppar som jag inte orkar konsumera, som tilldelas viljelösa gestaltningar av hud och ben.

Ben är uppenbarligen något som intresserar Dimitris Papaioannous, både levande och döda.

Döda människor grävs fram i ett försök att förstå medvetandes existens genom en glädjelös vetenskapshistoria som tycks beröra ingen.

Ingen känner till motivationen bakom det långsamt rullande samlaget av nakna lemmar som uppstår och upphör.

Upphör ännu en karaktär nu lär jag lämna denna grotta av symboliska farhågor som aldrig tycks växa tillräckligt för att bli handgripliga.

Handgriplig humor i form av mannens lustiga kön verkar däremot vara ett outtröttligt grepp.

Greppa hårt om hans midja nu, så han kan flyga viktlös mellan dina knän ännu en gång.

Gång på gång blottas mannens kropp bakom det gracila tyget, hans nakna närvaro har trots allt format vår idé av skönhet.

Skönheten är så betydelselös.

Betydelselösheten verkar hänföra, det är provocerande och obegripligt.

Obegripliga The Great Tamer häver publiken upp och ut ur i sina stolar, men trycker också dessa allt djupare in i den besvärliga samtidskonsten kapitalistiska transparens.

Transparent.

 

Anne Vigeland

 

Annonser