Anne Vigeland om Yeah!

MDTs årliga scenkonstfestival Yeah! Another Fine Selection bestod i år av sammanlagt åtta föreställningar (som titeln bemärker det: ett utmärkt urval) fördelat över fyra dagar (30/11-3/12). Programmet rörde sig högt och lågt över den performativa konstens vidd och introducerade publiken för en värdefull insikt i scenkonstens rikedom, dess styrkor och svagheter. Efter festivalen kände jag mig märkligt frigjord, den genererade en så välkommen tillfredsställelse efter en större förståelse för scenkonstens värde, för den kollektiva förankring av vår omvärld som de sociala mötena kring en föreställning ger upphov till. Min hunger efter konstens allsmäktighet mättades.

”Life is hard. Then you die.” Juli Apponens ord. Hon öppnar festivalen med en självskriven monolog om den smärtsamma resan till självförverkligande, om att få vara den hon är. Den hon alltid har varit. Det gör ont att lyssna. Hennes smärta närvarar i rummet, smittar av sig på oss och tränger sig in i våra innersta vrår. Den kala, omringande scenmiljön förstärker känslan av det avklädda, av berättelsens totala exponering. Hennes föreställning är en viktig påminnelse om värdet i att dela det privata, att våga våra så personlig och utelämnande att konfrontationen med publiken får rummet att vibrera. Det skakar om på riktigt. Livet är hårt för alla, men hårdare för vissa. Sedan dör vi.

Men livet är mer än bara smärta. Det är inte alltid en grekisk tragedi. Det består inte enbart av obehag vi inte lyckas släppa taget om eller skuggor som ständigt förföljer oss. Livet är även möten kring en lägereld, ackompanjerat av musik som förflyttar det kollektiva tillståndet till en plats så långt bortom rummets fyra väggar att verkligheten domnar bort. Livet är även nyfikenhet kring och kärlek till de objekt och människor som vi delar och skapar våra liv med. Det består av tryckare man delar med någon man håller kär, till mjuk popmusik på en underbar fest, och av smekningar som är så intensiva att tiden slutar upphöra. I ett högteknologiskt samhälle förändras våra metoder för kommunikation och affektion, men människans sökande efter tillhörighet och förståelse för sin omvärld består, om så i förändrad skepnad. Det är smärtsamt och svårt med självförverkligande, men det kan vara glädjefullt också. Livet är så mycket. Yeah! Another fine selection är så mycket. En hyllning till livets alla vändor, till livets alla svarta baksidor och ljusa utrymmen.

Scenkonsten bringar oss samman, den förankrar oss. På MDT har vi inte något annat val än att delta i och konsumera det som presenteras. Här tvingas vi närvara. Särskilt ansträngande är det inte heller. Sammansättningen av programmet genererar otaliga skiftningar i sinneslägen, humör och ställningstaganden. Jag blir aldrig uttråkad utan slussas ständigt upp och ner i MDTs lokaler på Skeppsholmen, in och ut ur rum som jag har varit i otaliga gånger, eller som jag inte ens visste fanns. Yeah! Another Fine Selection är ett utforskande i MDTs breda verksamhet och jag blir inte besviken. Fest i festival passar utmärkt här.

I MDTs foajé ligger ett litet programblad som jag långsamt läser mellan ”Medea Tapes” (Britta Persson) och ”Digital Technology” (Mårten Spångberg). De häftade sidorna består av Facebook-konversationer mellan MDTs administration och festivalens medverkande artister. Det är underhållande läsning. Varje samtal ger dels en inblick i artisternas konstnärliga tankar kring de verk som presenteras, men tack vare Facebook-konversationens formalia ger det även en inblick i artisternas fullspäckade tillvaro. I människans fullspäckade tillvaro. För de flesta artisterna tar det veckor innan de återkommer med ett svar till den ställda frågan gällande det egna verket. Det är irriterande igenkännbart. Det känns som att jag alltid är upptagen, som att vi alla alltid är upptagna. Vad är vi alla upptagna med egentligen? Varför förskjuts vissa saker, medan andra saker prioriteras och tas itu med direkt? Medan jag läser programbladet går det upp för mig att till trots för den samtida människans hundratals dagliga val och prioriteringar så har ändå alla närvarande här aktivt valt och prioriterat att komma hit. Festivalen är slutsåld och det slår mig hur rörande det är. Vissa pratar om den performativa konstens död, men den lever och är i allra högsta grad välmående. Yeah! Another Fine Selection bevisar det. YEAH!

Anne Vigeland

Annonser