Annie Särka om Natten

Jag har aldrig varit såhär nervös eller förväntansfull inför över att se en föreställning tidigare. Jag behövde 3 dagar för att preparera mig mentalt inför att se Mårten Spångbergs ”Natten” som visades på MDT nu i helgen. Denna gigantiska föreställning som pågick mellan 23 och 06 kändes skräckinjagande och jag var redo för en kamp mot min kropp på många olika sätt. Jag är ingen nattmänniska överhuvudtaget, och jag är rätt så mörkrädd. Abstrakta, djuprotade rädslor blandades med mer ytliga funderingar. Tänk om jag börjar jag börjar snarka? Eller dreglar på någon?

Vanligtvis somnar jag runt tio så efter att ha köpt en stor kaffe på donken vid 22.34 kände jag mig alldeles cray. Lagom till att jag hade kommit fram till MDT hade koffeinet kickat in, och rädslan för vad mina tarmar skulle hitta på lades till på nervositets-listan.

Utöver kaffet hade jag preppat med choklad, cola, och mina raggsockor. ”Sålänge jag har mina raggsockor…” blev mitt osäkerhets-mantra och jag höll i dem för mitt liv medan vi väntade på att bli insläppta.

Det var mörkt i rummet förutom några lampor i taket och på golvet när vi blev insläppta. Ben och ryggsäckar anslöt sig till filtarna som redan var utlagda och sträckte sig mot scengolvet. Jag kände mig alldeles rebellisk när jag snabbt plockade av mig mina skor. Behöll raggsockorna i en bunt i knät. Tre högar med två kroppar i vardera hög börjar röra sig på golvet. Min gamla impro-lärare hade kallat det för två låga och en mellan. Den melodilösa musiken byts ut mot en pop-låt i moll och två dansare börjar göra en fras. När låten är slut spelas den igen och dansarna gör vad min gamla lärare skulle ha kallat ”svepa golvet”. Jag blir imponerad över hur långsamt de går, det är skitsvårt. Ökar någon måste alla öka. Min rumpa börjar göra lite ont och jag lägger mig på knäna med huvudet i händerna. Grannarna till höger tittar på mig och ler och jag blir lugnad över att de bekräftar min okonventionella föreställnings-position. Jag börjar bli kall, byter position igen och tar på mig mina raggsockor. Märker jag börjar bli trött när mina ögon börjar missförstå scenbilden och det börjar bli obehagligt. En dansare med luva har inte längre något ansikte. Min hjärna börjar säga att dansarna som ligger stilla i positioner där jag inte ser hela deras kropp saknar kroppsdelarna som jag inte ser. Musiken är skorrande och lite, lite för hög och i några minuter är det som att jag befinner mig i en scen ur en mardröm. Jag önskar att jag inte tog på mig raggsockorna. Efter detta är det omöjligt att minnas föreställningen i kronologisk ordning. Tid har upphört att existera i den dunkla rummet. Jag glider in och ut ur sömnen och ibland är jag osäker på om jag inbillar mig vissa scenbilder eller om de faktiskt händer. Koregraferade, melodiska fraser blandas med konceptuella scenbilder. Jag somnar till en fras med en skön låt, vaknar till en helt annan scenbild och har ingen aning om hur vi hamnade här eller hur lång tid det har gått. Det är en mäktig känsla men ibland är det väldigt skrämmande. Känslan av att inte ha kontroll är stundtals överväldigande och att gå på toaletten blir min flykt från det mörka icke-rummet och dess icke-tid. En flykt från en verklighet till en annan där de tillsammans blir overkliga.

Jag vaknar av att dansarna sitter och sjunger en fantastisk låt, med texten ”going home” och någonting om att ”may the light guide me” tror jag. Osäker på den sista texten där. Någon snarkar i takt och otakt från ett hörn. Förundras över vilket perfekt avslut det här är och plockar långsamt åt mig mina saker. Efter att det har hållit på lite för länge bryter jag mystiken genom att titta på klockan på mobilen vars skärm jag har satt på lägsta ljusstyrka. 4.40. Lägger snopet ifrån mina saker igen, försöker få det att se naturligt ut, att jag skulle bara ha något ur fickan.

Märkligt hur jag kan sova bland främlingar men vara orolig över att någon ser mig.

Får inte se dum ut, till och med när alla sover måste jag hålla masken.

Jag var med om en upplevelse snarare än en föreställning. Ordet känns som att objektet är något konstlat, att någon föreställer sig något. Att det inte nödvändigtvis är äkta. Allt jag kände, allt som hände var äkta. Eller? Mörkret, känslorna, ljuden. Allt kommer att stanna och försvinna. Det här var för starkt för att tappas bort, kommer inte att tappas bort hos mig men bleknar ändå när morgonen kommer.

Annonser