Annie Särka om Yeah!

”The place to be” – Iallafall under 4 dagar när de håller sin scenkonstfestival ”Yeah! Another fine selection!” Det går att se alla 8 föreställningar under 2 långa kvällar om man är redo för ett mastodont-race, framförallt första dagen.

Föreställningarna varierar mellan 30 minuter och över en timme, och man slussas runt olika rum i byggnaden. Köerna i de smala korridorerna, runt trapporna får det att kännas som att man står i kö för en karusell, typ Helix på Liseberg. På skärmarna ovanför köerna till Helix har de satt high-score boards som man kan hamna på om man klarar deras mobilspel. Cross-media eller något?

Juli Apponen öppnar med frasen ”Life is hard, and then you die”. Cirkulerande, hård, mjuk, död, levande. Stillheten bakom bordet som står på scenens främre halva är så smärtsamt fysiskt att jag måste greppa min egen kropp. Nu bär det iväg.

Sån jäkla rivstart så jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Folkströmmen med den ovanligt icke-homogena publiken leder vägen till en artificiell brasa i källaren med 2 pop-prästinnor. Britta Perssons audiella verk ”Medea Tapes – on a Trackless Sea-swell of Troubles” är typ det bästa jag har hört och jag går båda dagarna.

Efter Apponens närvarande och närgående verklighet är det skönt att för ett ögonblick flyta iväg på Medeas episka hav. Jag har lite eskapistiska tendenser.

Föreställningarnas, och konstnärernas, utbyte skapar samtal med många olika trådar. Det 2 auidiella föreställningarna som, i brist på bättre ord, presenterades i auditoriet gick att höra på föreställningar som visades på scen.

Ljud, ljus och rörelser, blir ljud och rörelser, blir rörelser och ljus, blir ljus och ljud. Cross-media.

Verkligheter kommer samman och säras, kommunikation, krummade ryggar.

Så vad är en verklighet? Ludvig Daae och Joanna Nordahls föreställning ”Hyperfruit” som avslutade hela festivalen tar upp internets inverkan och påverkan på relationer och kommunikation. Nämner Dolores i Wetsworld, en HBO-serie om artificiell intelligens. Är det verkligt? Eller Marie Topps osynliga krafter? Mårten Spångberg doppade iallafall sina tår i en kladdig vit sörja i sin ”Digital Technology”. Det var tydligen vaniljsås.

Det fanns föreställningar jag inte alls tyckte om och föreställningar jag älskade, och så fanns det någon som jag inte tyckte något särskilt om. Precis som det ska vara i en festival.

När jag var yngre var min största rädsla att det skulle vara någon som inte tyckte om min dans, och särskilt känsligt var det om det var något jag hade komponerat själv. Med tiden har jag omreviderat detta. Det värsta skulle vara om det var någon som inte tyckte något överhuvudtaget. Att inte väcka några känslor överhuvudtaget.

Medan jag sitter och skriver funderar jag på om det faktiskt är det värsta, eller om det skulle vara att inte väcka några tankar. Det finns föreställningar jag har varit ”meh..” åt men som har väckt intressanta frågor, och som på så sätt ändå har levt vidare. Osäker.

Definitioner förvirrar mig mest.

But it was one hell of a ride.

Annie Särka

Annonser