Annie Särka om Protagonist

Kylan biter i mig på väg till Dansens hus. Mörkret har sedan länge lagt sig över stan och folk går i par eller större grupper, hukandes mot vinden som alltid verkar blåsa över Norra bantorget.

Det känns som att det ska förbereda mig för något, testa mitt engagemang och min beslutsamhet. Ett eldprov (vindprov?) i min värld.

Jag segrar igen. Denna gång var resan för Jefta van Dinther och Cullbergbalettens skull. Föreställningen ”Protagonist” visas tre gånger i Stockholm under tre dagar och jag har inga förväntningar alls, främst för att jag inte har hört något om föreställningen ännu.

Sätter mig och väntar i foajén på att det ska börja och observerar några sociala fenomen. Det är förvirring vid toaletterna där det inte längre står herr- eller damtoalett på dörrarna.

Vi är vanedjur.

Inne i salongen pågår standard-sorlet. Föreställningen börjar med en röst som talar till oss och sig själv, om sig själv, à la meta-style. Inga dansare ännu, bara några ställningar i metall och trä som sträcker sig över hela scenen. När musiken sätts igång går dansarna in och börjar konversera genom sina kroppar. Pang på och allt händer samtidigt. Det är gruppsamtal, monologer och dialoger som riktar sig till den som råkar lyssna, men jag hinner aldrig ta del av hela samtalet. Jag vet inte vart det börjar eller slutar. Det är en tavla med bakgrund och förgrund, oftast separerade av ljusröret som ligger över scengolvet. Ibland lyser det publiken i ansiktet, som för att öppna för en tvåvägsdiskussion där båda parterna kan se varandra och ta del av varandra.

Vi är bara olika delar av rummet.

ELIAS röst hörs genom hela förställningen, samsas, brottas och delar plats med musiken som är fylld med bas och melodi. Sjunger, talar, tänker. Tillsammans och var för sig, precis som scenbilderna. När han sjunger en acapella-variant på sin radiohit ”Revolution” och dansarna stämmer upp i kör känns det som att rummet sveps in i sammet. Allt annat måste backa för ögonblicket.

Därpå är det ett bryt i föreställningen. Det skulle kunna vara en andningspaus, men det är det inte. Istället ligger det en olustighet över hela rummet och folk skruvar på sig. Jag vet inte vad som förväntas av mig som publik. Någon försöker med det som alla tänker, men ingen hakar på.

Istället fortsätter föreställningen.

Dansarna glider ur kläderna, slokar med kropparna och scenen badar i sepia-ljussättning. Det är som att titta på en dokumentär av människan i dess utvecklingsstadium. Varelserna kastar sig, spurtar, hänger och glor, allt med en känsla av meningslöshet och tafatthet. En känsla som spottas på och som måste döljas, men som ändå upplevs av alla.

Ibland blir det muddigt på scenen med allt på en gång med väldigt få pauser eller ställen att hämta andan på.

Men det fläktar att få se en gestaltning av människans lager.

Annie Särka

Annonser