Axel Andersson om Natten

Vi sitter på luckan och spelar kort, hemkomna från något krig. Det är märkligt. Såren på mina ben har läkt fint, men det där stora på vänster knä har lämnat en insjunkning med en näves storlek. Knäskålen har retirerat en till två centimeter inåt. När jag ligger ner skulle det gå att hälla vatten i vad som blir en ganska rektangulär liten bassäng. Så springer logementskatten kring mina ben och jag glömmer bort min skada. Då öppnar en av vännerna fönstret. Så märkligt att någon vid ett angränsande hus ute i gränden gör precis samma sak, i samma ögonblick. En katt passar på att hoppa mellan de två fönstren, till oss. Som om det inte räckte med den som finns. Och det blir värre. Vi återvänder till korten på bordet, men då hoppar den nya katten upp på min rygg och biter sig fast i min hals.

En hornborgadans i ultrarapid bryter genom drömmen. När jag gick på Skeppsbron på väg till Mårten Spångbergs ”Natten” tänkte jag på mörkret och november och livet som en lina. I sanden, runt nacken. Spelade inte så stor roll. Problemet var linans enkelspårighet. När mörkret sänker sig blir det lätt så. Just då hade jag så mycket tillit till konsten. Spela på min lina. Låt den vibrera så fort så att den ser ut som tusen linor, som ett fält av spänning och skillnad. Klockorna klämtar i Slottskyrkan. Klockorna klämtar även i föreställningen Natten. Går vi in eller ut ur det hypnagoga?

Jag åker bil med en kvinnlig soldat i min bataljon som är nymfoman och alkoholist, även om det på inget sätt säger att hon har större problem än oss andra. Vi sitter i en skruttig bil. Den tillhör inte ens armén. En sådan där gammal Ford där någon glömmer gummisnoddar, gem och nubb i det där utrymmet, stor som min knäskada, vid växelspaken. Det står en norshörning och en elefant i den nordiska skogen och betar. Sedan kommer vi fram till regementets grindar.

Balans och öppning. En graciös klassicism i rejvfestens övergivna skogsglänta, spotlights och dataskärmar som falnande härdar. Men det är inte helt lätt att bli vän med rörelserna. Eller alltför lätt. De glömmer bort rummet, sådär frigjord från samtiden, men så är natten också kanske inte ett optimalt utrymme för post-minimalistiska rumsförhandlingar. Linan är intakt. Natten har förmåga att rinna över. Rinna in. Jag har inte sovit väl på sistone. Här är det inga problem. En civilisatorisk vaggvisa. Så märkligt. Lika mycket som jag uppskattar avsaknaden av profetism, Natten är immanent och sekulär, så saknar jag den. Eller så är det inte den. Är det jag som är så trött att jag inte kan tänka klart? Skillnad finns på fler ställen.

Inne på regementet ges det idag en föreläsning om konstens behov att avvika sig från livet för att upprätthålla en vital skillnad som går under namnet medialisering. Annars blir konsten till natur, eller pur teknik. Eller, nu ljuger jag. Det är lite för lätt att hitta på drömmar. Min verkliga dröm tog slut där framför regementsgrindarna. Jag slås direkt att frågan om den, drömmen, i själva verket tillhör Spångberg och hans nio medkreatörer. Skedde föreställningen i min dröm? Det var där som linjen blev till ett nät. Och rörelsematerialet som jag såg, var det bara en beprövad teknik för att få mig till nätet? Till och med den suggestiva musiken och rökmaskinen. Nja, kanske inte rökmaskinen. Sådana lämpar sig bäst på rockkonserter och, även om detta är oprövat, i Norénpjäser där medelklassen sitter i soffor och är elaka mot varandra. Eller kanske under min säng.