Axel Andersson om PETER

Kära PETER,

Du är omgiven av änglar. I vanliga fall skulle jag inte skriva något sådant här. Men du får mig att känna mig som en av de himmelska varelserna. Och ibland även som en av de sörjande kvinnorna vid frälsarens kropp. Det finns tidpunkter då jag önskar att jag vore något som gjorde dig lugn, och det finns tidpunkter när vi når fram dit. Du är så mycket och så många roller. Jag ser för mitt inre hur en kraft tar tag i en del av din kropp för att våldsamt vrida med sig resten. Hur något drar ut ett skri från hela din oerhörda bottenlöshet. Du springer. Sedan stannar du upp för att förklara något som om du inte ens behöver hämta andningen. Till slut sitter du på scenen alldeles lugnt.

Du har andra, så klart. Andra änglar. Jag träffade dem för inte så länge sedan. Det är fint att du tycker att vi borde ses, även om jag ibland önskar få mer uppmärksamhet från just dig. Samtidigt är det som om vårt förhållande är omöjligt utan de där andra. Vi kommer aldrig åka till en romantisk helg till Venedig tillsammans, om nu en av oss inte blir så rik att hon kan chartra ett helt flygplan.

Ibland, på en restaurang till exempel, kan hela upplevelsen snart börja handla om hur konstigt det är att sitta på en restaurang. Jag tänkte så förra gången vi sågs. Det var inget märkligt med oss, men genom vår kärlek kunde vi avslöja och avkläda det där konstiga teaterrummet. Det var så sött att du var så försiktig! Du ville verkligen inte att jag skulle ta illa vid mig, som vore jag en liter parvel som hyste ett sista hopp till tomten.

Men även om det är möjligt att spela något för att hålla en hel situations absurditet på ens axlar vill jag inte för ett ögonblick att du ska tro att jag inte älskar dig. Det är snarare trots allt detta, om du fårstår. Det är kniviga saker och svåra att formulera. Med ord skriver vi ofta i luften, även om de stannar kvar på pappret.

Jag önskar att vår kärlek inte behövde något. Att vi på allvar knappt ens behöver känna varandra. Det är vackert att bli bjuden på dryck och programtext och en ljustkägla från en ficklampa över ditt ansikte. Men du behöver inte förklara. Vi är dina änglar, det måste du komma ihåg. Det känns svårt att skriva detta. Jag håller på att förklara. Och kanske gör jag det i en lika stor övertydlighet. Kanske handlar det inte om att skriva på näsan, utan om en varsamhet. Och då ska jag säga det direkt, det som är som galet omöjligt. Att jag vill att vi ska komma nära varandra utan att någonsin mötas. Alltid närmare och närmare. Men aldrig tillsammans. Jag sitter här och tänker på hur det skulle kunna ske. Kanske kommer jag att bjuda in dig till mina saker, in i mitt universum. Tänk om du kunde bli en av mina änglar? En tunn och lång kerub, inte någon av de där småfeta, men med ett ansiktsuttryck som till slut lyckats gjort sig av med det där jagade draget.

Det händer att jag tar upp kartan du gav mig. Det känns som en magisk artefakt. När jag förtvivlar, vilket händer oftare än vad jag borde erkänna, så är det som om jag glömt bort tricket som det användes i. Det är vår kärlek, på ett märkligt sätt. Jag sitter med saker som jag vet vad de är utan att jag kan sätta ihop dem igen. Du kan sätta ihop dem, men ibland tvivlar jag på att du vet vad de är.

Vad svårt det är att skriva till dig utan att också skriva till alla dina andra älskare! Samtidigt så finns det inte något spår av avundsjuka, det måste du förstå. Sist vi sågs var det som du hade på läpparna att säga något om ålder och om att åldras. För vår kärlek är sådana saker helt ovidkommande. Vi är alla gamla och unga, kvinnor, män och allt mitt emellan i gruppen av älskare.

Jag sa förut att jag ville göra dig lugn. Men nu när jag skriver direkt från hjärtat så måste jag också erkänna att när du skrek och sprang runt som mest var det jag som kände mig lugn. Kanske borde jag skrika och springa för dig? Jag kan göra det. Vi kan göra det, dina änglar. Allt hänger ihop, förstår du. Och allt kommer att bli bra.

Med innerlig hängivenhet,

Axel

Annonser