Axel Andersson om Phoenix

I detta kompani finns det ingen hierarki, utan allas medverkan är lika viktig. Eller lika oviktig. I Phoenix med Weld Company och Rebecka Stillman markeras hierarkin modernistiskt, för att inte säga romantiskt, i en strikt mening: det finns något utanför. I långa partier påvisas detta genom en kraft, ett odefinierat element, som osynligt medskapar koreografin. Rörelserna för tankarna till en okänd kulturs konstsim i en fors, förutom att dansarna inte befinner sig i en fors, inte ens vatten. Krafterna förblir metaforiskt tillbakadragna. I andra partier verkar kraften ta spjärn mot det omedvetna. Dansgolvsuttryck i sammanslagen försluppenhet.

Samtidigt går det inte att dansa metafysik på något annat sätt än genom en ritualmässig symbolisering. Och Phoenix är allt annat än en sådan, trots de danshistoriska referenserna. Det måste finnas något som bryter igenom av den enkla anledningen att Weld Company håller i vad de vet är spruckna kärl. En tredje parti av verket, utgör också tesen: placerandet av det första steget. Här tar sig den meta-medvetna koreografin uttryck av ett spel som uppehåller sig vid en något fördröjd synkronisering. Ett grepp som inte är helt sällsynt i den samtida dansen. Cristina Capriolis ”A Line_Up” från i år var i långa stycken en miniutös meditation över samma tematik. Detta utgör kroppens scen i bemärkelsen kroppens som partikularitet; något som i sin igenkännbarhet aldrig kan vara en och samma sak förutom i förnekandet av att större kroppar alltid utgörs av mindre.

Kroppen är alltså här och nu. Med stor effekt använder kompaniet till exempel fallandet som en slags koreografisk interpunktion. Det en enkelt: på snudd till en somatisk existentialism i den mening att en kropp som inte kan något annat i alla fall punktmässigt kan falla. Samtidigt så understryker det att alla är sin kropp, vilket blir till ett veto i kompanikonstruktionen. Kroppen är också rytmik i meningen att den kan försöka parera detta ”något utanför”, det främmande elementet, som omger gruppens individer och binder dem samman. Här spelar pendelns rörelse, i takt men även i synkopering, en avgörande roll; både i rörelsematerialet och i ljus- och ljudsättning. Vi rör oss således från interpunktion till en mer utvecklad grammatik. Kroppen och elementet står i ett syntaktiskt förhållande där subjekt och objekt kan byta plats. Det är bara en rökmaskin som stör. Den vill hävda en onödig stil i en annars stringent vibrerande linje.

Det myllrar av tolv dansare i vackra, väna, lika men olika uniformer. Paradoxalt och kongenialt. Samtidigt är dialogen med den enskilde, snarare än kollektivet. Det finns mycket att vinna i detta. Den sociala grötighet som annars kunde förväntas uteblir. Phoenix väljer att negera social makt, snarare än att omförhandla den. Det gör det möjligt att även undvika frågan om sexuerade förhållanden. Kroppen som avhandlas befinner sig i det mesta i en abstraktion bortom detta. Samtidigt producerar det en viss distanserad känsla, existens-antropologisk snarare än affektiv. Abstraherad metafysik med en lina från individ till individ genom mänsklighetens förgänglighetsmarkör: den likt olika kroppen.

Att bedöma den främmande kultur, och därmed vikt och ovikt i en vidare mening, som presenteras i Phoenix är av uppenbarliga anledningar svårt. Den eteriska och reflektionen måste närmas som tanke snarare än handling. Resultatet är att det är näst intill omöjligt att vara programmatisk. I slutändan så tvingas varje svar till verket till en trubbig essentialism. Men frågan är om det ens är en dialog som dansas fram i varierade konstellationer, förutom en från individuell kropp till individuell kropp. På gruppnivå är det som om den outtalade meningen mellan kompani och publik är att kompaniet gör sin sak och vi vår. Och vi kommer aldrig att mötas. Vi kanske delar grammatik, men inte språk.

Ett radikalt kulturellt främlingskap är en högst generativ tanke. Häri ligger ”skillnad” likt en kärna som hermeneutiskt lökskalande aldrig i grunden kan nå. ”Begär” likaså. Men för att hänge sig åt den krävs att makten ställs vid sidan av. Det är både befriande samtidigt som det på ett enerverande sätt fördjupar mysteriet.

Axel Andersson

Annonser