Axel Andersson om Protagonist

Manér. Jefta van Dinther verkar vilja befria manér från något för att sedan sätta tillbaka det igen. Som att upprepa ordet. Säga det tills det är något annat och på så sätt kanske syna historiens alternativskapande linjer. En rörelse som drar med sig en miljö. Saker och ting hakar i, börjar ljuda, opponera sig. Skriver listor med listor.

Manierismen. I ett rum som söker katalogen: katolicism från sydlandet. Armar, armar, armar. Ljus skulpterar, förvrider. Gestalter sträcker sig. Offrets våld. Måne och blod. Här är vi tillsammans. Viljan spelar liksom ingen roll, äger ingen gestalt. Blir vi? Nja, varandet är en doxa, om än i förändring. Nervkläm till naturhets. Ingen säger instinkt, det finns ingen slump.

Dialog. Först en grundbult vid sidan av en maskin som ändå fungerar, ett supplement. Sedan en deus ex machina. Immanensen leker kurragömma med historien. Nå, här kan vi inte stå. Understrykande av overkligheten, det vill säga verkets verklighet. Teaterkalas befriar så, till slut. Släng kläderna!

Dialektik. Supplementet borde inte tillåta dialektiken, men så inträffar revolutionen. Som slutet av tretton timmars evolutionshistoria på BBC. Här och där. Spåren i syntesen. Från manierism till apism till manapism. Tes, antites, syntes. Blod, gräs, överlevnad. Hegelkalas befriar, snälla inget slut. Ta på er morgonrockarna!

Byggnadsställning. En ställning för vad då? Svikt i tillit, inte bara i trampolinmening. Tvivel på kalaset i musiken (av Elias). Ett långgrundande av botten. Ibland måste en också få drunkna för att kunna simma. Kvasikomforten lockar alltid ändå. Nu, avsaknandet av karaktär leder till avstannandet av transponeringen. Ansatsen till gungfly ansatsar bara. Dansarna äger ingen skuld utan förtjänar snarare sympati för en belägenhet, en domptering.

Matta. Linjen är kvar i Jefta van Dinthers koreografi, även om han rör sig mot expressionismens tassemarker. En stringens som tål vibrationen. Men den föder också drömmen om ett brott, kanske till och ett primalhordsbrott eller ett teknikbrott. Ett fadersmord av individualismens sökande efter teatern, filmen och musiken. Istället en vägran inför perfektionen. Att slita undan mattan för sig själv. Falla. För att sedan plocka upp delarna av linjen och med dem gödsla fälten.

Axel Andersson

Annonser