Axel Andersson om The Great Tamer

På ett sätt är det svårt att uppröras över Dimitris Papaioannous ”The Great Tamer” på Dansens hus stora scen. Lite som det är svårt att komma ihåg en dröm som lite trött kastar bilder mot förmedvetna vindrutetorkare. Över ett böljande lappat takåsgolv framhärdar Papaioannous dansare med sina fjäderlätta steg och enorma mängd rekvisita i något slags nyakademisk arte povera som inte ens lyckas vara speciellt reaktionär i sitt myckna lånande från bildkonsten. En gammal Dalí-reproduktion har mer politisk udd, om det är en sådan en suktar efter. En David Lynch film är definitivt mer obehaglig. ”The Great Tamer” verkar vilja precis samma sak som den halvdana drömmen. Inte påminna, utan snarare tröska igenom osmälta intryck genom förvrängningar. Det är heller inte oskönt att drömma. Inte oävet att slippa påminnas. Sömnen, som Hamlet spekulerade: kanske bot mot det hjärteonda.

En scen skär genom det dåsiga med en än större uppgivenhet. Dansarna ställer upp sig kring ett bord för att skapa en levande tavla efter modell av Dr. Nicolaes Tulp anatomilektion av Rembrandt. De vänder sig liksom ut mot publiken som om vi vore målaren. Och här går en förväntad susning genom de fullsatta raderna. Visst, detta känner vi igen. Många vet att det är Rembrandt, en tavla eller bara en känd bild som känns bekant. De stackars dansarna står med enkla pipkragar som om konstformen förvandlats till ett lika musealt som levande diorama.

Rembrandtscenen utmärker sig i koncentrationen av obekvämlighet, men otympligheten i de levandegjorda tavlorna är något som utmärker ”The Great Tamer” och Papaioannous koreografi. Den konsthistoriskt intresserade kanske kan spela ett slags bingo under föreställningens gång. Det blir mycket Magritte, så klart, med tanke på den surrealistiska grundtonen. Allra mest lyckat är det i övergången till mer måleriskt suggestiva klärobskyrer à la Caravaggio och, alla helst, i högrenässansuttryck, som i en fin Il Sodoma-version av Sankt Sebastian. Ibland är det genuint festligt kreativt, som i en astronaut-pietà. Men känslan är eterisk och förångas snabbt.

Direkta visuella lån från konsten i dansen kan ses som ett positiv fattigdomstaktik. En tar vad en har. En kollektiv bildvärld återanvänds. Det finns igen anledning att vara högmodernistiskt kategorisk. Men en sådan strategi hade kanske främst varit intressant om den konst som anspelades på hade varit naivistisk folkkonst, hötorgskonst eller instagrambilder (utan någon konstnärlig värdering vad gäller dessa uttryck). Papaioannous lån av konsthistorisk kanon väcker nästan medlidande inför hans dansare. De tvingas ut långt från deras konstnärliga uttryck för att skapa bilder snarare än rörelser, bilder som inte har något direkt att göra med deras kroppar, med scenbygget, med rekvisitan, med historien. Det är tungt, råddigt, belamrat och alldeles för sött. Och så har det omedvetna och det främmande på en gång förvandlats till något lika bekant och ointressant som en enorm gammal möbel hos en släkting som en sällan hälsar på.

Att röra sig mellan olika medialiteter kräver lika stor finess i båda ändar. Det går inte att ”låna” konst för sin egen konst. Allt blir snart lika platt som det plattaste. Allt konst måste skapas, om så skapandeakten är ett omförhandlande och ett åter-kontextualiserande (som i kollage och montage). I vissa fall uppnår Papaioannous denna effekt. Oftare är det tyvärr som i Rembrandt-scenen något som mer för tankarna till ett nervöst bläddrande i det konsthistoriska uppslagsverket.

”The Great Tamer” är allra bäst i rörelse. Dansarnas konstanta förhandling med tyngdkraften kunde ha blivit än mer vacker om fortsatt att utforska lättandet från det vågiga taket/golvet. En lätthet med vilken de kunde ha tagit drömmen och det omedvetna från det förutsägbara till en radikal osäkerhet. En värld där det inte gått att gissa vad som skulle hända. Nu tyngs alla sådana initiativ ner av imaginära guldramar. Tillbaka till finheten. Säkerheten. Tillbaka till jorden, till konsten och drömmen som inte ens anstränger sig.

Axel Andersson

Annonser