Axel Andersson om Yeah!

Vad påstår en festival? Helt säkert är det inte. Det står ”Another Selection” på programmets framsida. En noga planerad olyckshändelse? På baksidan står det ”Yeah! Fine”. Det är först när pappret viks ut som den fulla titeln: ”Yeah! Another Fine Selection” avtecknar sig med sin klatschiga självklarhet. ”Another Selection”, ännu ett urval som ger upphov till sin följdfråga: väljs något ut eftersom det är bra eller för det kan föra fram en tes. Det är någonstans i det spänningsfältet som det blir allt annat än ”Yeah! Fine”. Situationen osäkras, blir ostadig och intressant. Arbetsfördelningen mellan åskådare och program är någorlunda jämn utan att för den skull leda till överdriven solidaritet.

Festivalens andra dag utgörs av ett avtryck. Tecknet står i ett motsatsförhållande till rebusen. Tecknet kan bara se ut som det gör, på samma sätt som ett hundspår ser ut som ett hundspår och ett hjortspår inte trampats av en älg. Den första dagen är en rebus, vars delar är oändligt omflyttningsbara. Bara för att programläggaren har löst det på detta sätt betyder inte att det är rätt, det ger snarare inspiration att försöka visa på andra möjligheter. Tillsammans blir de två dagarna således en försiktig nedsättning av en fot vinklad åt ett håll för att undvika vassa föremål. En viss försiktighet, med andra ord, krävs för att följa i dess spår. Det är inte odelat positivt att vara så till den grad medveten om underlaget, även om det känns märkligt att sukta efter hänryckning.

Stjärnsmällen leveras ändå. Den andra dagens näst sista punkt, Marie Topps ”The Visible Effects of Force” springer iväg med hela festivalen i sitt släptåg. Topp utforskar rummet genom en nyminimalism som, vilket är en sällsynthet, förstår att en plats inte bara är synliga eller osynliga linjer på ett fält, det är också en tredimensionell rymd. Men det ska läggas till att manegen krattats, och luften satts i vibration, av de två tidigare programpunkterna. Julia Giertz ljudinstallation ”Sound as Touch” signalerar redan från början att det är ett dialogiskt förhållande mellan perception av det inre och yttre, i konkret bemärkelse, som är temat. Hur går det att använda det som är utanför för att lyssna på det som finns innanför? En fråga som följs upp i Halla Ólafsdóttir och Franz Edvard Cedrins ”All That You Can’t Leave Behind”, även om formuleringen ”följs upp” då det mer handlar om sadistiska förhörsmetoder för att få svar. Kanske går det hela en aning för långt, ibland låter det som en ewok torteras, men det fungerar onekligen perfekt innan Topp.

Efter ”The Visible Effects of Force” krävs något som kan ta upp frågan om inre och yttre reflektion fast ändå ställa det kontrapunktiskt mot gravallvaret i Topp. Detta sker med framgång i ”Hyperfruit” av Ludvig Daae och Joanna Nordahl, en föreställning om internet som i sina bästa och sämsta stunder förmedlar en känsla av att det var något som uppfanns på en efterfest hos Army of Lovers. Bortom det bästa och det sämsta är ”Hyperfruit” en aning för smart, men både öm och distanserad, det vill säga allt annat än kompromisslös och koncentrerad som Topp, vilket onekligen behövs då.

Lika väl som det kontrapunktiska fungerar den andra dagen så dras kontraputiken med problem i den första, rebusen, som inleds så starkt och brutalt med Juli Apponens ”Life is Hard and Then You Die”, en berättelse om könsbyte, minne och oändliga komplikationer. Det finns liksom inget som vare sig kan fånga upp det i resten av programmet. Ett tema sätts som handlar om symboler och imaginärer, men de andra föreställningarna avväpnas på något sätt av den starka inledningen och detta trots att två av dem handlar om Medea (Britta Persson och Nadja Hjorton). Mårten Spångbergs ”Digital Technology” blir också den lidande, men lyckas genom en typ av ömhet och distans som minner om Daae och Nordahl att delvis ta sig ut ur kontexten och överleva. Ömheten är i detta fall så uppskruvad att Spångberg börjar framträda likt en anti-estetikens Wes Anderson bland sina högar av kläder, pinnar, flaskor och glass.

Den första dagen frammanar således rebuslösaren. Tänk om den hade haft en annan ordning? Ett spörsmål som ibland kan vara positivt, till exempel i en föreställning som ställer en fråga som är så stor att ingen lösning längre kan förväntas. Men i andra fall uppstår känslan av rebus kanske mer ur frustration. Som när det inte går att göra sig av med misstanken att en annan ordning hade gett verken mer. Den första dagens program var också tidsmässigt mer mastigt än den andra dagen och det var egentligen inget vunnet med att göra åskådandet till en fysisk utmaning också, vilket den andra dagen inte alls kändes som.

Ömhet och distans? Två ledord som återkommer under båda dagarna. Det är då programmet är som bäst, även om det kanske inte inträffar i de mest gripande föreställningar. Återfinns festivalens tes här? Vad som tål att tänkas på är att ömheten och distansens också lyckas fånga upp en språklighet i en festival, framför uteslutande på engelska, i de fall de medverkande talar, nästan endast av sådana vars engelska, i regel andra- eller tredjespråket, är mer funktionell än poetisk. Denna avsaknad av lyrisk botten kan ibland bli plågsam och riskabel, som att färdas på en båt med minimal köl. Eller så förflyttas miljön på ett sätt som gör att allt känns tryggt igen utan att språket har förändrats eller blivit bättre. Juli Apponen är här undantaget som bekräftar regeln. Här blöder berättelsen igenom framförandet.

”Yeah! Another Fine Selection” är som titel för en festival med ömhet och distans kanske alltför ironiskt självgratulerande, för att inte tala om bristande i lyrik. Eller så är det ytterligare en rebus: ”Yeah! Selection Another Fine”? Men det enda som egentligen behöver sägas är att den andra dagens träffsäkerhet mer än väl kompenserar för den första dagens svävande över målet.

Axel Andersson