Danjel Andersson om Natten

Under ”Natten” får jag den där pirrande känslan i magen. Den som säger fy fan vad bra det här är. Det sker i mig på många parallella plan, på ett privat plan, på ett professionellt och bara smak.

Jag ska försöka förklara.

Jag är chef på MDT sedan 6 år. Hur länge jag blir kvar vet jag inte. Just nu snurrar det i mitt huvud. Jag är så extremt stolt över vad vi har byggt upp. Mårten Spångberg är ett av de konstnärskap som vi har följt här de senaste 6 åren. Och de åren har varit hans mest framgångsrika period, både i rollen som ansvarig på koreografiutbildningen på DOCH och som koreograf. ”Natten” som vi ser nu är ett exempel, den samproducerades bland annat av Kunstensfestivaldesarts i Bryssel. Europas viktigaste samproducent. Fett stort. En del av det är tack vare MDT. ”Natten” är 7 timmar lång. Börjar kl 23 och slutar kl 6 på morgonen. Publiken ligger runt omkring på scengolvet omslutna av varma filtar. Allt är grått, disigt och mörkt. Musiken som pulserar ligger liksom i bakgrunden, tar inte plats, följer inte en genretråd, men en känsla – mörker, flyt. Av det grå diset, mot de gråa mjuka golvet och de projicerade eldarna som repeteras i det oändliga, blir jag trött. Alla tycks vaggas in i dvala, som i ett spa utan vatten med en mörk underton. Rörelserna är långsamma, repetitiva och precist utförda. Det exakta accentueras med det gamla knepet dubblering. När en dansare utför en rörelse och nästa hakar på och gör exakt samma så vet alla att det är precist. Det finns en trygghet i raka linjer, mjuka rörelser och dubblering och repetition. Allt annat är satt ur spel, ifrågasatt men dansen står där. Klassisk, nära nog, i centrum. Tio galet duktiga dansare. De håller koncentrationen genom hela verket. Tro mig jag är vaken.

Jag håller mig vaken, och kämpar så att säga emot verket. (Jag somnade 20 minuter på slutet). Det är i alla fall första gången jag upplevt en dramaturgi skapad för en sovande publik. En dramaturgi som går ut på att du skall somna in med verket, svaga klockringningar, plötsliga smällar gör att folk vaknar till, följer sömnigt en stund och somnar om. Som om tanken är att du ska sova lätt, drömma. I R.E.M-sömnen blandas drömmar och verklighet. Vi har väl alla drömt om att vara kissnödig och vaknat när kroppen säger ifrån. Det är för det tillståndet dramaturgin skapas.

Jag blir professionellt stolt när jag ser hur verket skapar en stark Community. Där vår organisation är så flexibel som jag vill att den skall vara. Där mina medarbetare är lika drivna av tron på konsten som konstnärerna är. Vi jobbar hela natten. Ger plats åt den här typen av upplevelse. Jag går och kissar, tar en runda för att se om allt verkar funka som det ska. När jag går in i verket igen. Slås jag av den där lukten. Lukten av sovande människor. Väldigt många av vår publik väljer att stanna hela natten. Jag räknar till ca 50 personer som står upp och applåderar kl 6.15 lördag morgon. 90 kom från början. Vi har byggt en publik som även de tycks tro på vikten av konsten, på att utmana sig själv, tänja sina gränser, tänka ett varv till. Samtidigt har SD en gala på Grand Hotel. Intoleransen. Här, symboliskt nära, bygger vi en community där publiken smyger ut i mörkret för att röka, äta eller gå på toaletten. Tassar ut försiktigt för att inte råka trampa på alla de sovande, kropparna inlindade i grå filtar mot ett grått golv. Den försiktigheten, medmänskligheten detta verk samproducerar gör mig rörd och stärker min tro på konsten. Jag känner lukten av tonårsrum. Sovande publik. Medan dansarna smeker ut rörelser i motljuset från de projicerade bilderna. Jag tar några bilder. Bottnar i en känsla av God Damn. Fy satan vad bra.

nattendanjel1

nattendanjel2
Smak är märkligt. Jag tror att min smak djupnar med åren. Så mycket som jag ser, så många jag tänker med. Det är som om ”bra” förflyttar sig.  Jag kan se bra men så sällan känna bra. Här rullar det runt i magen. Jag vet att detta är stort. Jag tar en promenad efter att ha städat upp. Jag sakta myser hem. Stockholm glöder.

nattendanjel3.jpg

 

 

Annonser