Danjel Andersson om Protagonist

På något märkligt sätt, trots att jag vill att det ska fungera, känner jag mig avkopplad, bortkopplad, på avstånd. Jag har just sett Cullbergbalettens ”Protagonist” ett verk signerat koreografen Jefta van Dinther och ett team av handplockade multibegåvningar. Jag har känt så ända sedan jag helt knockades av koreografens ”Grind” där både Minna Tikkanen och David Giers också var en del av det konstnärliga teamet och där helheten mellan Tikkanens konceptuella ljussättning och Giers  ljudbild var lika viktiga för helheten som koreografin. Jag tappade bort dem vid verket efter ”This is Concrete” och var lika borta nu senast i ”As it empties out”. Och jag blir lika besviken nu när detta drömgäng återförenas, det här blir för mig övertydligt och men på samma gång grumligt. I inledande scenen där det stora kompaniet dansar på  mattan centralt på scenen. En röst hörs i högtalaren som reciterar en text,  och jag slås av hur högt upp i vår uppfattningshierarki texten placeras. Den är central. Innehållet i texten är dock otydlig, den läses i en otroligt seriös ton av Elias. En person som i alla informationstexter beskrivs som ett ”popunder”. Jag kände inte till Elias före föreställningen. Om jag förstår det rätt handlar valet av Elias inte om hans popstatus utan mer om van Dinther och det budskap han vill förmedla. Och låten ”Revolution” spelar en central roll i dramat. ”Protagonist” kan beskrivas som två olika delar. I den första dansar hela kompaniet i kläder som ser ut som en sorts hipsterparad, långa tröjor och mycket hud. Stämningen är dyster, yta tycks viktig. Elias reciterar den mörka lika självcentrearade texten. Ingen är i centrum. Utom rösten. Är det rösten i högtalarna som är hjälten? Protagonisten? Jag ser det så. När alla individer lustfyllt slitit i varandra, stannar de av, samlas på mitten och sjunger med i sången ”Revolution”. Den blir också dramats epicentrum, i den sjunger Elias över elektroniska beats:

”city’s on fire but it’s beautiful

revolution

city’s on fire, won’t you burn it all?

revolution

city’s on fire but it’s beautiful

revolution, revolution

 

(oh, oh, revolution)

 

let’s start a revolution

how beautiful

it is

let’s start a revolution

how beautiful

it is

 

(oh, oh, revolution)

(oh, oh, revolution)”

Efter att dansarna sjungit texten riktad ut mot oss i salongen stelnar de till, efter den ständiga flödande rörelsen på scenen är stillaståendet en accentuerad händelse, och de blir mer och mer krumryggade och börjar ta av sig sina kläder. Efter ett par minuter beter de sig som en grupp apor. De svingar sig i byggnadställningen längst bak på scenen. Teknisk skickligt. No doubt. Och nakenheten efter den åtrådrypande första halvan är rätt chockerande, faktiskt. Trots att dansarna föreställer apor är det för mig svårt att inte se vältränade mänskliga kroppar. Och jag tror att det beror på att första delen var så stiliserad. Nakenheten blir en abrupt kontrast. Samtidigt är andra delen på något sätt hoppfull. Så som jag läser dramat är det en hyllning till det förestående slutet på civilisationen. En apokalyptisk nära nog biblisk saga, en Noaks ark.

Danjel Andersson

Annonser