Danjel Andersson om The Great Tamer

TOM MAGI

Av Danjel Andersson

 

Det är snyggt. Det enkla visar sig komplext. Det vardagliga magiskt. Men vad är det som skaver i mig?

 

Salongen är faktiskt nästan full på Dansens hus stora scen. Det betyder närmare 700 personer på plats. Här har de lyckats kommunicera detta för mig okända namn Dimitris Papaioannou som det nya svarta. Eloge på den. Verkligen.

 

Världen på scenen är mörk. Verket heter ”The Great Tamer”. Tyst och drömsk. Det är krävande tyst i salongen, även om mannen bakom mig viskar konstant genom de nära två timmar långa verket. ”Det var bra!” Viskar han entusiastiskt när en dansare försvinner under ett vitt sidenlakan. Tillsynes som magi. Hon är bara borta. Hepp. Den viskande mannens recension efter applåderna och de delvis stående ovationerna var att det var lovande i början. Båda vi satt kvar och applåderade.

 

Mitt intryck var att de flesta verkade uppskatta verket. Jag placerar det mellan Josef Nadj och Romeo Castellucci och i en tradition med länkar till Surrealisterna via Kafka. Ni hör själva man, man, män, man. Det jag vill komma åt är den där klådan som ger en person rätten att placera sig själv i centrum. Mitt i. Jag ser en liten pojke framför mig en ung Dimitris som leker med sin trollerilåda. Jag hör alla runt om honom säga hur magiskt och fantastiskt det han diktar ihop är. Applåder. Han hör, han tror på det. Han börjar utforska världen. Testar nya trick. Ett metallrör. Vad kan jag göra med det. Vad kan det berätta för universell sanning. En plywoodskiva. Vad kan det berätta för universell sanning. En manskropp. Vad kan det berätta för universell sanning. En kvinnokropp. Vad kan det berätta för universell sanning. Sedan testar Dimitris. Och väljer de bästa tricken. De som ser svårast ut. De som berättar bäst. Mörker, tyst. Budgeten ökar med åren. Liksom ångesten. Vad kan det berätta för universell sanning. För mig skaver det där. Vilken universell sanning Dimitris? Jag vill hellre höra din sanning. Så jag kan förhålla mig till den.

 

Scenen är tillsynes enkel. Det ser ut som ett sluttande tak. Mitt på det står en man. Antagonisten. The Man. Svartklädd. Taket är också svart. Det är uppbyggt med vad som ser ut som svarta skivor. Som ett gammaldags plåttak. Mannen tar av sig skorna. Sneddar över taket. Tar av sig kläderna. Lägger sig naken på en av skivorna som han vänder på sin vita sida. In kliver en annan svartklädd man och viker över ett sidentyg över den nakna lekamen med ett effektivt knyck. In kommer en tredje svartklädd man och lyfter upp en av skivorna och släpper den. Vindpusten räcker för att tyget skall flyga iväg. Tyget läggs på igen. Lika effektiv snärt. Skivan släpps. Pust. På. Pust. Mannen ligger kvar. Det som följer är likt en dröm. Tio svartklädda personer befolkar denna dröm. Där både födsel, död, astronauter och kannibaler ingår, allt i en maklig takt och med så många nummer att jag tappar andan trots det sävliga tempot. Ett av dessa trick hade räckt om de vill imponera. Nu blir det en slags överdos av det omöjliga. Om det är en dröm vill jag vakna. Allt detta är gott nog. Tillfredställande som en sockervadd. Skickligheten är fascinerande. De gör det väldigt bra. Men frågan kvarstår. Varför? Vad är den universella sanningen? Att vi alla dör? Att det undermedvetna spelar oss ett spratt. Eller är det så att Dimitris vet vad ”vi” vill ha och ger oss det?

 

Jag skulle istället vilja ställa detta verk mot säg en Miet Warlop, en Eva Meyer-Keller, en Sonja Jokiniemi . Tänk Kellers enkla geniala ”Death i Certain” där en performer tar ihjäl ett gäng körsbär på alla upptänkliga vis. Lika uppfinningsrikt men med en tydlig angelägenhet. Det är den som knockar. Skickligheten tar mig dit. Innehållet sätter in smällen. ”Death i Certain” visar vår omättliga fantasi att ta ihjäl varandra. Drabbande i det enkla. Det Dimitris skapat i ”The great tamer” är avancerat. Storslaget. Magiskt. Alla de sedvanliga kvalitetsbegreppen. Men tomt, o så tomt.

Annonser