Frida Sandström om Phoenix

En introduktion

Tolv kroppar i en kvadrat kan inte komplettera varandra. De är inte uttryck för varandras gester. Gruppen håller ihop, men splittras i övergången dem emellan. När jag möts av en blick, inte långt från där jag sitter, förstår jag att jag ingår i denna grupp – ja, jag sitter mitt i dess största spricka: den som växer mellan aktör och betraktare. Här bryts ljuset flera gånger, och allteftersom prismans position påverkas, ändras också färgen. Kompaniet är denna kristall. Inte i romantisk, ornamenterande bemärkelse, men organisatoriskt. De växer utåt, med respektive kompetens och förmåga[1]. Ur synkronin växer skillnader och det är ingen digital glitch som det handlar om. Nej, det är en högst analog delay som möjliggör ljusets brytning, inför min blick och på allas vår hud. För, människokroppen är inte transparent; även därpå studsar ljuset. Vi ser varandra, men vad ser vi? Jag befinner mig alltså i en optisk prövning, där optiken utgör stora delar av det koreografiska arbetet. Jag befinner mig också i en akustisk förskjutning, och det ljud som yttras resonerar bortom min uppfattning. Ändå lyssnar jag.

Inskriptionen är en synopsis, och en mycket sliten sådan. Det gemensamma som samtidigt delas – upp. Sten mot sten, och en gnista. Benet mot golvet är ett annat. Och människorna, vars föränderliga lekamen står bortom deras kontroll. Däri rör vi, oss och varandra. Men strax innan greppet blir för hårt försvinner det som handen just tog tag i. Handlingen bränns ut och objektets försvinnande föregår tankens konsekvens. Så konfronteras föreställningen om en linjär cirkulation, ett utbyte mellan ett och två, där förflyttningens primära fokus är att generera en resonans – energi för en annan gest att springa ur. När utbränningen föregår utvinningen måste den initiala tanken återkommande konstrueras på nytt. Det går inte att dra några slutsatser, det går inte att konstatera något. Istället leds den ena introduktionen till en annan, med tid som sitt främsta bränsle. Kvarstår gör minnet av den raderade gesten, den skugga som svunnet ljus kastar över hudens porer. Kanske kliar det, eller ger upphov till ett lätt skimmer mellan aktör och arkitektur. Med gruppens densitet blir luften tjockare, och jag lämnar rummet med tunga lungor och blåser ut ett andetag över någons ansikte, vars ögon är slutna. Någon som står alldeles ensam.

[1] I detta kompani finns det ingen hierarki, utan allas medverkan är lika viktig.

Annonser