Jonas Lindman om Natten

Det är mörkt. Man ser knappt längre än en armlängds korta bit framför sig. Från taket hänger silverblänkande draperier en kort bit ner och det ser ut som lianer som slingrar sig ner från belysningsuppställningen. Det ligger några svarta sopsäckar på golvet och några plastfrukter. Det påminner om ett slagfält.

Människor ligger på golvet i mörker men i ena änden av salen badar två dansare i ljus.

De slingrar sig om varandra som i extas, som i en gulddans, som en motsats till det mörka, där alla andra dansarna befinner sig i.

De två dansarna ställer sig upp och går ur sitt guldliknande bad och ställer sig så att enbart deras ben blir belysta.

Det ser ut som att benen brinner och resten av de sju dansarna går i slowmotion i rad i mörker mot de två brinnande dansarna och åter när de når dem.

Sedan dansas det i mörker och det dansas i ljus. Dansarna går in och ut ur skuggor.

Det dansas plötsligt en Egyptisk hieroglyf dans som virvlar runt i rummet och de sjunker ner på knä och lyfter åter.

Det finns ingen tid. Ingen stress allt har sin och sitt vara.

Det sjungs en sång som återupprepar sig som en vaggvisa med monotona röster som söver alla till trance och man sövs tack vare att tiden får ta plats och inte stressas framåt.

Ofta när dansarna kommer ihop i relationer så känns det inte som att de dansar med varandra. Spelet emellan dem känns på något sätt inåtvänt tillbaka mot dem själva. Nästan som marionettdockor som lever sina egna liv och inte kommer ur sin inåtvändhet till något mänskligt.

Det sätter sig tre personer på knä med svarta tygstycken över sig. Som täcker hela kroppen. Långsamt kommer det fram andra som förlöser dem från deras tygbojor, de hjälper dem av med de svarta tygstyckena och bryter fångenskapen och de kan komma ut till en fri värld igen. Pånyttfödda.

Musiken är en blandning mellan synt och stråkmusik. Lite Flykten från New York till sorgsen eller melankolisk klassisk stråkmusik, som man ofta hör i filmer. Ibland hörs vågsvall, ofta mellan scenbyten.

Någon börjar stöna i mörkret. Som att den börjar få orgasm. Flera stönande orgastiska röster fyller rummet från olika platser. Och till slut stönas det överallt. En orgasm i mörkret som man inte kommer åt men som finns där och som man hör. Orgasmen finns inte i ljuset utan i mörkret och nyfikenheten väcks. Nattens djur har sex?

En man kommer in ensam med långt utsläppt hår. Han kastar sitt hår och pekar med sina långa armar, samtidigt som han svankar och kryper ihop. Han gör utfall och verkar vara vansinnig.

Ett tag rör sig dansarna som fåglar med stela rörelser i mörker. De gör vingslag med armarna och det kommer rök som sprider sig som moln över rummet. Det ger en känsla av att rummet lyfter. Som att vi alla förflyttar oss upp i himlen för en stund. Att vi är bland molnen.

Mot slutet samlas dansarna som i början av föreställningen med två längs ena långsidan och de sju andra går i rad i slow motion mot dem. Parets ben ser ut att brinna även denna gång. Och som avslutning samlas alla i en klunga i mitten på scen.

Annonser