Jonas Lindman om Protagonist

Jag gick hemifrån med entusiasm och glatt humör. Jag såg fram emot att se Protagonist med Cullbergbaletten på Dansens hus. Det var ganska kallt ute men jag hade klätt på mig varmt och jag tog tunnelbanan. Var framme vid teatern tjugo minuter innan föreställningen skulle börja och fick min biljett och hittade ett program. Läste i programmet att föreställningen handlar om bland annat ”stammar, samhällen och grupper”.

Men när föreställningen började tycker jag det verkade som att dansarna rör sig, som om de vore enskilda, separata tankar i rymden. De stöter emot varandra. Rör vid varandra och dansar en stund med varandra i varat. En del tankar hade fart och en del tankar var mer lugna. Det var som att titta in i någons hjärna där tankarna studsade omkring innanför skallbenen. Runt och runt. Hit och dit. De skapade känslor hos människan som hade dessa tankar. Ur kaoset kommer betydelse. Dansarna kliver in i ljuset på scengolvet och ut i mörkret på sidorna. Plötsligt är det en konstellation av dansare som är i ljuset för att sedan bytas ut av några andra dansare som tar plats i ljuset och sedan dansar alla i ljuset. Det är en växelverkan.

Det sjungs ut revolution ur högtalarna och dansarna börjar sjunga ut ordet också och vänder sig sjungande mot publiken och tystnar sen. Det blir en lång tystnad och de börjar sedan sjunka ihop. De klär av sig nakna samtidigt som belysningen dämpas. Alla börjar haltar och de liknar plötsligt neandertalare, och nu blir det verkligen tydligt vad koreografen avser med ”stammar, samhällen och grupper” när dansarna bär runt på varandra och hänger och klättrar i scenarrangemang. Sedan tar föreställningen plötsligt/abrupt slut.

Jag vet inte om jag tycker detta med att vara naken på scenen alltid kommer till sin rätt. Det verkar som att det är en fluga att vara det nu, att det är inne på något sätt. Men i denna föreställning tycker jag att det passar. Nakenheten uttrycks på ett bra vis så det kommer fram som äkta. Som ett uråldrigt stamfolk som levde förr, på något sätt.

Det står även i programmet att ”många stamfolk tror på animism, enligt vilken alla föremål, både levande och icke levande, permanent eller temporärt bär på andar av själar”. Jag tyckte mig uppleva dansarna vara levande och talande. Berättande sin egna historia, även om jag i början av föreställningen upplevde dem som tankar. Och speciellt när dansarna var ”stamfolk” i slutet av föreställningen så tyckte jag de var fyllda av själar.

Jonas Lindman

Annonser