Josefin Gladh om PETER

Peter!

Du är Peter, jag har förstått det nu. Jag har sett någonting, jag såg någonting, jag såg dig. Såg någonting alldeles särskilt, blottat och upprivet, diafragman mosig av rödbeta. Du var: på samma gång sammanhållen och omkringflytande, obestämbart vacker och tveksam. Som att gå vilse tillsammans. Du framlade dig finstilt, ett tunt löv med sitt nervskelett genomlyst. Du utlämnade och upprätthöll; ett kollektiv, en social ordning, en pojke typ 30 år. Du ville visa oss dig. Du ville visa oss oss. Du ville visa dig dig, du ville visa mig dig. Och jag såg dig! Du kanske inte märkte det. Du kanske märkte alla coola innekroppar men inte mig.. Kan inte bli kvitt tanken på alla dessa kroppar, alla ögon som jag vara tvungen att dela dig med. Den delade kroppen avmagnetiseras, de andras blickar urholkar dig, jag vill ha dig för mig själv! Min blick var särskild, inställd på en särskilt känslig zoomvariant, jag hoppas du kan inse att det är sant. JAG såg dig och min blick var viktig, är viktig, det fattar du väl? Jag önskar och tror att att du såg mig också.. Jag hade: en grå kort kjol, svart glansig tröja med trekvartsärm, strumpbyxor, dr. Martens skor och tunna silverringar i öronen. Minns du? Det kanske inte var så lätt att se eftersom jag flyttade mig runt i rummet hela tiden. Jag gjorde som du sa, jag gjorde det med lite större entusiasm än alla andra, kände du det? Jag deltog som någon som bryr sig. I början när det var mörkt kände jag ditt ljus ännu mera. Den första episoden efter strömavbrottet hade kunnat pågå längre och utvecklats tycker jag.. Du var som en supernova, ett kraftfält av neonglansiga färger tumlade fram som en skimrande alien mot mitten av scenen, varför avbröt du det? Du hade min fulla uppmärksamhet då, sen blev det vardag igen, ljuset tändes och jag skulle dela scenen med alla gråa mingelkroppar som inte har någonting att göra med DIN OCH MIN relation. Det var synd. Men jag vet att vi kommer ses snart igen. Hur skulle vi kunna låta bli!? Nu när du gett mig tillgång till dina inre rum. Du uppmanade mig att minnas hur jag kom dit och finna min väg därifrån. Jag minns ingenting av innan och efter, minns bara den där timmen med dig som epicentrum, dina stålgrå ögon.. min hemliga undran om rödbetan trängde igenom skjortan och färgade din bröstkorg röd,

073-5828046

Love, Josie

Annonser