Josefin Gladh om Protagonist

Hur organiserar vi oss? Detta är en av de få läsbara meningarna i mina i totalt mörker nedklottrade anteckningar under föreställningen Protagonist. Hela dagen har jag läst den amerikanske tänkaren John Rawls Vad rättvisan kräver, en sammanfattande framställning av hans epokbildande rättviseteori, och detta är vad jag tar med mig in på Dansens hus stora scen. De torrt formulerade paragraferna framträder nu för mig i konstnärligt uttryck. Hur organiserar vi oss? Hur kan vi leva tillsammans? Dessa typer av helt fundamentala frågor vilka präglar organisationen av vårt samhälles grundstrukturer, blir gestaltade och uttalade av välartikulerade kroppar. Rawls pratar om rättvisa, om skälighet, om samarbetsvillkor och ömsesidigt erkända principer. Mest känd är han kanske för tankeexperimentet ”Okunnighetens slöja” som ligger till grund för hans idé om politisk rättvisa. Det går ut på föreställningen av en grupp personer avskalade socio-ekonomisk position, religiös eller etnisk tillhörighet etc. som på grund av detta villkor inte kan agera utifrån egenintresse eller personliga övertygelser. Vad som skulle hända om en samling sådana enhetliga individer satta i ett symmetriskt förhållande till varandra kom samman för ett fördrag – vilken typ av samhälle skulle de skapa? Med dansarnas homogena kroppar ligger associationen nära till hands. I den abstrakta scenografin med en enkel röd golvmatta och en stålkonstruktion tycks de placerade i ett omklädningsrum, eller kanske en löparbana. En startpunkt för organisation, för positionering, vinst och förlust, samhörighet och utanförskap. Tematiken är som ofta för Jefta van Dinther kollektivet i samarbete. Men till skillnad från hans tidigare föreställning Plateau Effect finns här inget yttre objekt för människorna att tampas med, som kan fylla en symbolisk funktion. Här är endast kroppar och de rör sig. Utifrån vilka principer? Det är inte klart för oss åskådare. På något vis blir föreställningen därmed en slags sammanfattande abstraktion av villkoren för vårt samhällsbygge.

Ett uppehåll i rörelsevimlet, en ögonblick av stillhet, övergår i en fas med en ensam röst. Den initiala voice over stämman återkommer, mörk och genomträngande, allsmäktig och desillusionerad. I am falling, I am falling, I am falling. Och jag är fallande, med dem, sjunker i min stol för varje beat. Tyngden, deras och min. Den ensamma rösten skapar en fyllig tystnad som visar fram mellanrummen, får rörelserna att tecknas knivskarpt. De är lugnare nu, människorna, men smärtsamma. Skriver sig fram i scenrummet som svart kol på vitt A4-ark.

Deklarationen om fallande upprepar sig till dess att det växer mot en dramaturgisk kulmen; let´s start a revolution dånar rösten gång på gång ut över publikhavet. Och i samma ögonblick som jag tänker att människorna på scenen har kropp men saknar röst börjar de sjunga och dränka den inspelade stämman: let´s start a revolution. Kören växer i styrka till ett klimax av kropp och röst som vända mot oss konfronterar med höjda nävar – LÅT OSS STARTA EN REVOLUTION.

Sedan. Händer. Ingenting.

Och tystnaden, stillheten och väntan gör oss alla oroliga, för plötsligt är vår initiativlösa stumhet synliggjord. De bryter kontraktet; vi är ju publik! som sådana vilar vi i vår passivitet och nu förväntas något av oss? Någon börjar tveksamt klappa men slutar hastigt, kanske insåg hen att revolutionen inte startar med en applåd. Osäkerheten blir oss övermäktig, växer i munnen, tvingar oss att vända oss mot oss själva i frågan: vad ska jag göra? Det som sedan sker är en tillbakagång, en gradvis nedmontering av det komplexa samhället mot vår idé om en typ av naturtillstånd. En revolution kanske i ordets rätta bemärkelse som en återvändande rörelse. Filosofen Cecilia Sjöholm har förtydligat ordet revolt som ett återvändande i bemärkelsen upprepning, inte av det samma men i form av ett kontinuerligt förskjutande. Detta överensstämmer väl med den koreografiska kompositionen och rörelsematerialets kvalitet i Protagonist.

Var börjar revolutionen? Liksom vi i Jefta van Dinthers rörelsespråk aldrig förnimmer rörelsens startpunkt i myllret av samverkande kroppar utan bara ser effekterna, kan vi sällan spåra revolutionens upphov som en enda händelse. Det vi ser är återverkningarna på det som den vill revoltera mot. Ursprungstillståndet är en schablon, vi har sett det förut – människan som det djur hon är. Men föreställningens två till synes åtskilda delar: den moderna sociala samvaron och den post-apokalyptiska djurparken, skapar ställda bredvid varandra en helhet som istället för att vara kontrasterande visar sig som två sidor av samma mynt. Det traditionella scenrummets utformning med för syftet förstärkande ljussättning leder tankarna till ett tittskåp. Vi är åskådare som har konfronteras med vår passivitet, just där bär föreställningen aktivt ett politiskt budskap. Vi sitter bekvämt i våra stolar och efteråt tar vi en drink på en närliggande bar. Den verkliga revolutionen börjar inte här. The revolution will not be televised.

Josefin Gladh

Annonser