Josefin Gladh om Yeah!

De vill få oss att lyssna. Till publikgrannens andetag, till min egen lever, till rummets samlade hjärtslag. Snarare än fokus på starka bilder drar sig verken i MDT-festivalen mot våra öron, börjar där, som en ingång, aktiverar känseln/känslan via hörseln. Javisst, dansen har i mångt och mycket tröttnat på att vara rörlig bild och vill inta andra utgångslägen; att vidga koreografins territorier står på agendan. Men det är inte alla gånger det är fruktbart eller intressant att göra något helt tredje och kalla det koreografi. I Julia Giertz auditiva verk ”Sound as Touch” fungerar dock begreppsförflyttningen utmärkt. Ljudmiljön skapar yttre och inomkroppslig koreografi i symbios och sällan har jag upplevt ljudet så tydligt manifestera sig som de vågor och tryck det är. Det är inte ljud som framkallar bilder utan enbart känsloförnimmelser – ljudet rör mig. Omringar, pressar, petar, smeker, ryskryper längs med skinnet, tvingar sig på bakifrån, mot kotpelaren och runt, surround system, hela jag är med liksom okej då, kroppsliggör mig, inifrån och ut/utifrån in. Från början försatt i ett tillstånd där jag tror att de subtila vibrationerna kommer från mig, att det är min kropp som producerar dem och där mina tankar ingår i samma kategori – de antar kropp som liknar ljuden, visar sig som vibrerande glödande små tanketrådar. Det spatiala hörandet därinne upplöser åtskillnaderna för min kropps avgränsningar till rummet, gör mig viktig, som om verket med nödvändighet ska ha mig där (det är inte alltid en föreställning bryr sig).

Halla Ólafsdóttirs föreställning kommer precis efter Giertz, med instruktioner som manar oss till att uppmärksamma det osynliga: ljuden, andningen, magarna osv. I festivalens schema blir placeringen av verket ofördelaktig eftersom jag av Giertz precis fått uppleva denna inomkroppsliga uppmärksamhet men på ett mycket mer outtalat och avancerat sätt. Att lyssna till min egen mage blir i kontrast förvandlad från en öm idé om hörsammande till en ointressant och nästan plump uppmaning. Ólafdóttirs sårade djur är desto mer fascinerande i sitt lidande, på samma gång plågsamt autentiskt och teatralt. Sätter abjektet på scen och förenas i tragikomik med Nadja Hjortons sårade, bylsiga Medea i en annan av festivalens grekiska dramer. Starka varelser i offerpositioner som kvider vrålar gnäller eller bokstavligen spyr på patriarkatet. Som uppmärksammar teatertraditionen bara för att kunna visa hur långt de redan de rör sig bort från den. Finalföreställningen ”Hyperfruit” blir i ljuset av de andra föreställningarna till vårt eget hypermoderna grekiska drama, som låter oss skrattande spegla/rena oss i självrefererande absurditeter.

Kanske är det förenande grundämnet i urvalet för festivalen Yeah! Another fine selection uppmärksamheten vid de krafter som verkar i det osynliga, all those things you leave behind. Att med naturvetenskaplig ingång som i Marie Topps ”The visible effects of force”, psykologisk som förbisedd abjektion eller auditiv som osynliga ljudvibrationer, framvisa kraft som sådan – hur manifesterar den sig?

Josefin Gladh

Annonser