Minna Berglund metakritisk respons Drömmen om Svansjön

Jag intervjuade kritikerna Agri Ismaïl, Axel Andersson, Emelie Markgren, Danjel Andersson, Josefin Gladh, Liv Strand, Jimmy Offesson, och Árný Rún Árnadóttir efter att de sett Pär Isbergs ”Drömmen om Svansjön” på Kungliga Operan 2017. Svaren är ett collage och personerna i fråga har inte fått någon chans att svara på frågorna. De medverkandes uttalanden är ryckta ur sitt sammanhang men materialet är autentiskt. All text är min egen svenska översättning av de engelska recensionerna med reservation för små ändringar. Texten ska ses som en tolkning/förskjutning av mening och inte som en representant för de enskilda personerna i fråga.

 

Hur var stämningen?

Árný: När jag hittar mitt röda plyschsäte i den vackra guldaccentuerade teatern får jag en känsla av hur jag som liten blev tillsagd att vara på mitt bästa humör.

Jimmy: I det Kungliga Operahuset i Stockholm har applåderna en viss karaktär. Jag kan inte sätta fingret på det men det är verkligen inte samma applåder på festivaler eller sporthändelser. Så många händer som klappar, varje hand på ett liknande sätt, men fortfarande med variationer i kraften och rytmen.

Danjel: Det är så många saker som far runt i mitt huvud när jag besöker Kungliga Operan. Operahuset i Stockholm är ett skrytbygge från 1700-talet. Den byggdes, som oftast, efter en fransk modell. Dessa byggnader attraherar en viss sorts publik. Jag, även om jag har en hög kulturell status, känner inte att jag passat in här. Publiken klappar som på kommando.

Josefin: När jag gick hem efter föreställningen kände jag mig överväldigad, men mer av överflödet av visuella intryck än på grund av det vanliga surret om livet, konsten, kärleken, mytologin etc, som triggas igång av intressant konst.

Axel: Ganska snart måste frågan läggas fram; är den här paketeringen av Pär Isbergs Svansjön bara en samtida inslagning för att legitimera att åter-ge samma present. (?)

Emelie: Det var som att slumra in i en naturromantisk dröm, nästan lite för mycket, nästan för Vackert.

 

Vad har du att säga om musiken?

Danjel: Det är den samma gamla Pjotr Tjajkovskij från original Svansjön. Jag får en känsla av att orkestern kan spela den i sömnen.

Josefin: Du lyssnar på musiken och det är allt du behöver. Dansen illustrerar musiken och handlingen är inte ens intressant. Du kommer att höra alla dramatiska kurvor och skapa din egen berättelse.

Liv: Det är musiken som implicerar och för vidare de mesta av känslorna. Repetitiva passager i musiken implicerar ett övervägande, att någonting håller på att avslöjas.

 

 

Vad tyckte du om koreografin?

Árný: Ljudet av så många tåspetsskor som rör sig i unisona rader kittlar mina öron.

Jimmy: Utan att jag går in på styckets likhet med en militaristisk känsla av tid och ordning av kroppar, eller neddyker i liknande biopolitiker, eller för fram Foucault, så är min konklusion att min egen ignorans och fattiga arbetarklassbakgrund gör att jag inte är fullt kapabel, i termer av mitt ackumulerade kapital, att tycka om koreografin.

Josefin: Jag letar desperat efter ett glapp, någonting som kan slita upp den slumrande känslan.

Axel: I passagerna av massynkroniserade delar där hopar av kroppar gör samma sak, blir rörelserna transformerade till mekaniska under, mycket på samma sätt som formationer av arméer eller fabriksarbetare vid transportbanden. Omänskligt, men vackert.

 

Kan du säga något om scenografin?

Liv: Scenrummet kunde ändra storlek och även höjden på horisonten samtidigt som dansarna simultant utförde sina rörelser.

Axel: Allt börjar med en tom scen och ett tunt mekaniskt ljud.

 

Vad är balett?

Axel: Det är en idealiseringens konst (en konst om idealisering).

Liv: Balett är en specifik version av dans som har mindre att göra med musik än med ett regalerat sätt att röra kroppen. Rörelserna är ackompanjerade med ett maximum av stretchande, hoppande och böjande. Professionella dansare har tränat i år, min vän sa att man måste anpassa höfterna på en ballettdansare innan 15 års ålder, för att kunna ge mesta möjliga flexibilitet i benen.

Agri: Det finns en viss evig extas involverad i det att se kroppar göra saker som de inte borde kunna. Men ändå, innan föreställningen startade diskuterade vi balettens etik, den där idén om att ballerinor lider av olika slags ätstörningar, att deras fötter är helt fucked up, allt för vårat nöjes skull.

 

Är detta konst?

Danjel: Detta är inte konst. Det här är ett sätt att bibehålla en genre som upprätthåller och omhändertar redan väletablerade konventioner, och för detta finns naturligtvis en stor publik.

[not från Danjels text; art is difficult to define, but for me it is an alternative meta layer of society where critical thinking, including self-reflection, in all its extremes, fit. För vidare info läs recensionen i fråga]

 

Kan du säga något om handlingen?

Agri: En prins går ut och jagar svan en dag – vilket inte skulle vara en OK grej att göra i Storbritannien, eftersom svanar är ägda av regenten som en konsekvens av The Act of Swans 1482 (…) – men upptäcker att svanarna han spårat till sjön har försvunnit och istället finns där vackra kvinnor i tutus, en av dem bär en krona. Hon introducerar sig själv som Odette.

Danjel: Här pratar vi om Meta. Det är en balett om att göra en balett. Handlingen blir ibland oklar för mig. Åh, emellan, händer många saker, de stiger in i en drömvärld där den enorma ensemblen dansar förvrängda scener från klassikern. Ett slags ”the best of”. Dansarna får visa deras skicklighet, formade under årtionden för exakt det här.

Jimmy: Berättelsen i sig handlar om svartsjuka, transformation, det goda mot det onda. Den storyn finns överallt, mycket på Netflix.

Agri: OK, så, den kvinnliga dansaren väljer den elaka Rothbart för att who the fuck knows, kvinnor gillar bad boys eller nån annan reductive shit, och sen så är det en fest där de kvinnliga dansarna får koreografen att tro att hon fortfarande älskar honom och så börjar alla gästerna skratta åt honom för att han är en sån dummer och tycker att han förtjänar kärlek.

Axel: Det är svårt att veta hur seriöst en ska ta själva handlingen.

Liv: Berättelsen handlar om någon slags kamp i viljan till att bli ett lyckligt kärlekspar. Vikten av den hierarkiska ordningen syns i hur viktigt det är att bli DEN UTVALDA och detta dupliceras i historien om de tävlande dansarna i ett danskompani.

 

Vem är Rothbard?

Agri: Den onda baronen som i hemlighet är den onda trollkarlen som har förvisat Odette till hennes svantillstånd. I Fredrik Rydmans streetdance uppsättning var Rothbard t ex en pimp och svanarna drogmissbrukande sexarbetare.

 

Vad tyckte du om rörelsematerialet i föreställningen?

Emelie: Bland alla de repetitiva chasses, jetees och fouttes, kunde man ibland urskilja korta bitar av discodans, Beyoncémoves, high-fives, v-tecknet och korta frysta positioner.

Axel: Publikens kroppar är långt ifrån den fysiska form som de perfekta danskropparna har då de framför smärtsamma akrobatiska övningar med lättsamhet.

Liv: Om du är en man hoppar du genom ditt eget momentum, om du är en kvinna kommer en man allt som oftast att stödja dina elevationer men du förväntas att dansa och snurra mycket på spetsen av dina tår med sträckta anklar. Genom en elitistisk kraft strävar dansarna alltid uppåt, som om de är kopplade till en tråd i taket.

Jimmy: Jag var ärligt imponerad av dansarnas disciplin och utförande. Jag applåderade. Många gånger.

Emelie: Rörelserna förmedlade en känsla av att kunna flyga, som i drömmar. Att vara lätt som en svan, att segla ned och landa på en förtrollad sjö. Det var som att dyka ned, simma och flyta i en ocean av symmetrisk harmoni och kontroll. Som att falla i sömn på ett trägolv med ett mjukt fluffigt duntäcke.

Josefin: Odettes (prinsessa/svan) rörelsespråk ändras inte alls när hon transformeras.

 

Har du något att tilläga?

Árný: Jag går ut ifrån teatern och tänker att det här har inte lämnat något spår i mig.

Agri: Generellt kan vi säga någonting om heteronormativiteten i det hela? Svanar är ändå kända för att vara i samkönade par. Att spendera all denna tid och kraft på att försöka återskapa/förnya Svansjön och fortfarande presentera en trött vinkel av maskulinitet och femininitet känns lite väl lat, eller?

 

Minna Berglund

 

Annonser