Minna Berglund om Phoenix

I detta kompani finns ingen hierarki, utan allas medverkan är lika viktig. Kompanikroppen ska byggas fram står det i programmet om Phoenix. Weld Company ska undersöka hur fågel fenix återuppstår ur sin egen aska och blir till igen; ur kompaniet kommer ett kompani och ett annat kompani och ett kompani som är lika mycket kompani som tidigare kompani. Kanske är det här en koreografisk enhet där dansarna övar på att vara ett kompani och på att inte vara ett kompani och på att misslyckas med att vara ett kompani. Övar på att få själva anordningen att gunga, anordnandet av kroppar som arbetar tillsammans, de som samlats i rummet på Weld och som umgåtts tillsammans i övandet och prövandet, för att sedan dela med sig av allt det till oss en regnig onsdag. Danskompaniet ska alltså födas här och nu, bli till om och om igen, i ett eget kalejdoskop som fortsätter att skifta form.

I ett (dans)kompani skapas enheter för koreograferandet och dansandet, det skapas språk och översättningar i delandet, mönster och rytmer för lyssnandet och olika hinder och möjligheter för samarbetandet. Kompaniet umgås och jag tänker att ett danskompani skulle kunna ses och baka bullar tillsammans, läsa recept och krydda mat och då har det lyckats med att inte vara ett danskompani och blir istället ett matlag. Men kompaniet kommer alltid att vara ett kompani om det inte blir en duo, eller om någon vill satsa på solokarriär, vilket inte betyder att kompaniet inte finns bara att det kan uppstå igen lite längre fram, som ett matlag som samlas när behovet av att till exempel baka bröd finns.

I Phoenix måste allt hela tiden (om)koreograferas, allt är i ett görandets process som hela tiden är självmedvetet om sitt eget görande; som om jag hela tiden skulle berätta vad jag gjorde medan jag gjorde det. Jag zoomar in och ut, ut och in; allt är lika viktigt och på samma gång lika oviktigt. Dansare som går upp för trappan, närmar sig publiken, lutar sig mot en vägg, går hand i hand genom rummet, passerar in och ut, faller mot golvet, stirrar, skrattar osv. Varje rörelse betyder lika mycket men samtidigt får inget betyda för mycket — allt är viktigt och ingenting är viktigt — allt passerar förbi i ett sorl av koreografiskt material. Och allt kan återuppstå. Jag zappar mellan rörelser och koreograferanden. Sorlet, flimret, ljusskiftena och kvantiteten av rörelse gör att jag drabbas av informationströtthet; kalejdoskopet av kroppar och riktningar som skär genom rummet resonerar ett ständigt brus. Pågående uppbrytningar; på nytt och om igen, bli till, bli till, bli till. Brytningsprocesserna irriterar ögat och skapar ett skeende av ett slags uttömmande.

Fångad i sin egen tillblivelse blir Phoenix en slags ouppfylld önskan, en oförlöst vilja. Ur den aparta anordningen och fragmenterade helheten återuppstår min vilja av att ingå i ett kompani där vi dansar tillsammans eller för den delen bakar bröd ihop. Kalejdoskopets ständiga skiftningar får mig att söka efter en ömhet, jag vill möta en kompanikropp utan den ständiga uppbrytningen, utan att för den delen återgå till en hierarkisk ordning. Snarare ett vad kommer sen? Och jag vill se mer kompanierande; vad det kan vara post-kalejdoskopiskt.

Minna Berglund

 

Annonser