Minna Berglund om The Great Tamer

 

Undflyende Polemik

En reaktion på The great Tamer av Dimitris Papaioannou, Dansens Hus 8 november 2017.

 

A: Det har aldrig varit så här tyst på teatern innan. Oh, spänningen stiger, en naken kropp på Dansens Hus scen! En man. (drar efter andan, hostar till).

B: Men först är han påklädd ska sägas. När publiken kommer in står han iklädd en svart kostym och tittar ut mot oss. På scenen syns ett kargt landskap, en svart öken, eller månens yta gjord av svarta plattor som lutar ner mot publikhavet. Den nakna kroppen ligger blottad i rummets mitt på en vit fyrkant då en man i svart kostym kommer in med ett vitt skynke och täcker över den. En annan man klädd i svart kommer snart därefter in från den högra sidan av scenen, lyfter upp en av de svarta plattorna och låter den falla bredvid den nakna kroppen så att det vita skynket som täcker kroppen blåser bort. Vid ett tillfälle lyfter den nakna mannen på huvudet, annars ligger han raklång, som ett lik. Upprepningar av att skyla och täcka kroppen sker, männen går om vartannat ut och in på scenen.

A: Allt syns när han avtäcks. Likt en död på obduktionsbordet och Wienervals hörs ljuda.

B: Hans kropp syns någorlunda tydligt beroende på placeringen i salongen. För mig är allt lite suddigt, det är en fråga om perspektiv, placering och exposition. Men visst är det dödens ritual som representeras på ett enkelt vis genom avtäckandet och täckandet.

A: Det är som en tavla. Och är det Strauss vi hör?

B: Drömsk, surrealistisk, freudiansk, absurd, symbolisk. Scenografin är uttänkt, effektfull.

A: Ja koreografen är regissör, scenograf och konstnär, allt i ett. Han är en multitalang, kanske ett geni. Är bilderna från hans omedvetna?

B: Vad tror du? Är det geniets omedvetna vi ser?

A: Ja eller så är det tavlor som redan finns som han har lånat.

B: Representation av äldre verk och kanske myter menar du? En blandning mellan, bild, film och dröm?

A: Ja så skulle kunna vara fallet.

B: Du skrattade mycket?

A: Ja.

A: Det är kul.

A: Jag skrattar.

A: Ibland i alla fall. Inte hela tiden.

B: Könet syns.

A: Ja.

B: Och, vad tänkte du?

A: Hm..naket. Okej, alla föds nakna.

B: Tänkte du på att kvinnornas ben oftast var stängda och männens öppna? Kvinnornas ben var särade men bara då det var en jordglob emellan eller om hennes ben i en illusorisk akt var lånade av två andra människor, vilket bildade en hel kropp, men hennes kön var då bara det svarta mellanrummet mellan två aparta kroppsdelar.

A: Okej. Det var inte det viktiga, tittade du inte på den detaljerade och imponerade helheten?

B: Kropparna kopplades ihop, lemlästades, nedmonteras, gröptes ur; representation, avbildning, dematerialisering och materialitet. Kropparna skapade hela tiden friktion mot materialitet, kropparna bildade nya kroppar tillsammans med andra kroppar och allt blir till ett rörligt stilleben. Allt är komponerat, installerat men alldeles för teatraliskt. Allt är domesticerat, tuktat, ordnat även om kaoset låg och väntade men aldrig visade sig.

A: Hehe, ja herregud vilken illusorisk akt då flera kroppar bildade en omänskligt lång kropp till exempel. Överraskningar och oväntade händelser, luckor som öppnade sig, människor som kom upp från golvet eller ramlade genom golvet. En man som föll av scenen så publiken tappade andan. Magi! Skor med rötter och kroppsdelar som förflyttar sig i rummet. Sen så fanns det en scen då en av männen svingar sig i ett rep över scenen. Sensationellt!

B: Doften av apelsin var det mest sensationella i föreställningen, det väckte sinnena. Doften spred sig i rummet då en av dansarna satt på kanten av scenen och skalade den. Sekvensen var det mest sensibla, annars hade allt en konstlad hårdhet över sig. Doften av jord fanns inte där, men apelsinen gjorde sig märkbar, skilde ut sig.

A: Och ändå är vi på månen! Helt tydligt, det ser så verkligt ut!

B: I en av scenerna går två personer iklädda rymddräkter runt på scenens svarta plattlandskap, deras kroppar ser ut att vara påverkade av tyngdlösheten. En rekonstruktion av månlandningen. Alla är dock inte övertygade om att månlandningarna med Apollofarkosterna mellan 1969 och 1972 verkligen ägde rum, bilder och filmer till trots. De menar att det var en bluff och att bevisen är fejkade, inte ens den stora mängden hämtad månsten kan övertyga dem. Allt är iscensatt av NASA och spelades in i en öken någonstans, senast 2011 sände Fox TV en dokumentär om ämnet; “Conspiracy theory: Did we land on the Moon?”. 12 av 12 månlandare var vad vi vet män, vare sig de landade i en iscensatt öken eller på månen.

A: Okej men här på scenen såg allt mycket trovärdigt ut och månlandningen är ingen myt. De tio dansarna var alla mycket skickliga, de gick på styltor, stod på händer och utförde balansakter, de gestaltade inte bara en månlandning och det krävdes ett stort fokus av publiken eftersom föreställningen var närmare två timmar. Eller hur?

B: Hm, ja men idag ligger det inte längre någon prestige i att flyga till månen, istället har till exempel japanska forskare skickat ut frusen sperma från möss ut i rymden för att se om människan kan få barn på andra planeter. I framtiden finns förhoppningar om att kolonisera outforskat territorium i rymden.

A: Okej.

B: Utifall vi skulle behöva fly jorden. Och bli något annat än människor.

A: Hm..ja..eh. Tyckte du inte scenen med den helkroppsgipsade mannen var fascinerande? Ljudet av gips som knakade när en annan man knäcker loss gipset från hans kropp så att han kan röra sig igen gav mig rysningar. Gav det dig rysningar? Allt blev ett förstärkt ljudlandskap.

B: Allt går sönder till slut. Människa är människa för att hon kan dö.

A: Såg du inte hur en i publiken fångade en svävande plastpåseliknande bit precis i slutet? Den som mannen på scenen blåste på så att den inte skulle landa på golvet. Eller scenen med pilarna av vass som kastades in på scenen och ställde sig upp som vajande vass?

B: I blindo sköt jag av min pil och träffade en bror (Hamlet)

A: Okej

A: Ja…och så var det stående ovationer i slutet!! Visst?

 

Minna Berglund

Annonser