Rebecka Holmström om Protagonist

En hord av människor rör sig över scenen och rörelsen av flera blir till rörelsen av en. Estetik och distansering härskar över en scenbild där hud reflekterar ljus. Ibland träder en dansare fram ur massan och blir synlig som individ, som protagonist, men sväljs åter av gruppen som tycks röra sig som en amöba över scenen. Enskildas nycker och reaktioner ger upphov till rörelser både i kropparna och i gruppen. Där finns ingen känsla av samhörighet, alla är för sig själva. Än testar de varandra, än roas, äcklas eller attraheras de av varandra. Det ligger en känsla av våld i luften. Det enda som gör dem till en enhet tycks vara att de existerar där på scenen och följaktligen måste förhålla sig till varandra. Ändå är de en grupp snarare än de är individer, och protagonisten är en organism gjord av deras samvaro. På scenen står ett helt samhälle.

Publiken tycks vara i en annan värld, som socialantropologer som stirrar på sitt undersökningsobjekt sitter vi i rader medan dansarna får vårt fokus att bölja över scenen. Jag lägger inte märke till när en rörelse startar, jag upptäcker bara att jag börjat lägga märke till den, undrar när den egentligen började, när den egentligen tog över. Så upptäcker jag att den inte längre är där, att betydelsen av den förändrats, att den har efterträtts av någonting annat, av någon annan. Så fortsätter det, medan lysrörsränderna på golvet tänds och får bilden att skifta. Publiken står utanför, omedveten om sig själv tills ett sångnummer samlar dansarna i vandring mot publiken. De sjunger ”lets start a revolution”, de stannar, slutar sjunga, stirrar tyst ut i salongen tills någon i publiken börjar fnittra och någon annan skruva på sig. Så har rörelsen fortsatt också genom den fjärde väggen och ut i publikhavet. Dansarna tar tillbaka rörelsen till scenen och fortsätter. Förändrar den en aning medan den vandrar från kropp till kropp.

Under föreställningens gång går dansarna från att påminna om en grupp utanför en nattklubb till att påminna om aporna i Kubricks 2001: A Space Odessey. Det är som om Van Dinther har vänt på evolutionen för att klä av samhället. Där Kubrick gör apornas upptäckande av redskapet till upptäckandet av vapnet och våldet, går dansarna åt andra hållet och upptäcker istället kroppen. Där de nyss rörde sig på gränsen till våld leker de nu. När kläderna mot slutet åker av blir just kroppen – den egna och andras – föremålet för fascination och undersökande. Genom föreställningen har samhället på scen gått från att vara en kamp mellan individer vars rollspel och ointresse för varandra gör dem till ett hot mot varandra, till att vara kroppar. Kroppar som kan röra sig, känna, behöva. Och plötsligt är det förståelsen för den egna och andras kroppar som syns som grundförutsättningen för all samexistens.

Rebecka Holmström

Annonser