Rebecka Holmström om Yeah!

Festivaler kan, till skillnad från enskilda föreställningar, skapa sammanhang. Precis på samma sätt fungerar novellsamlingar, kortfilmspaket, antologier och samlingsutställningar. Genom att presentera verk i möte med varandra skapas nya horisonter. Yeah!! Another Fine Selection är ett sådant sammanhang, här får de enskilda föreställningarna möta varandra som skilda led i en pågående diskussion. Det är en samling föreställningar som rör sig mellan dans, performance, musik och teater. Vissa teman är återkommande. Genom internet som struktur och upplevelsevärld, genom ljud, kropp och suggestion undersöks hur – och genom vad – vi upplever oss själva och vår omvärld.

Internet som form för narrativ har funnits med ett bra tag, det är inte längre intressant för att det är nyskapande, men det är intressant för att formen har börjat upplevas som realism av allt fler. Det är en samhällsomvandling som förändrat våra vardagsproblem, men också formen för vår uppmärksamhet. Den digitala kulturens tillgänglighet och mängd har lett till att de flesta sprider ut sin uppmärksamhet mer, varför alltmer kraft behövs för att nå den. Uppmärksamheten behöver bli infångad, överväldigad.

Undersökandet av vad det här gör med oss kommer till uttryck på ett sätt i Mårten Spångbergs föreställning – en långsam tillståndsdroone i ett rum, där en kropp och en radda noggrant utplacerade saker tillsammans skapar en berättelse som tycks bygga på just uppmärksamhet. På ett annat sätt kommer det till uttryck i Hyperfruit – där distansrelationens svårigheter genom mobiltelefoner och chattfunktioner får lättillgänglighet att innebära otillgänglighet och där bilder hela tiden skymmer sikten för verkligheten. Men det går också att ana effekter av det i flera av de andra föreställningarna; i sättet att känsloladda uttryck och arbeta med suggestioner och bildspråk så att betraktaren fångas i en emotionell illusion, i sättet att lägga fokus vid det kroppsliga varandet och på publikens egna kroppar genom fysiska och empatiska reaktioner.

Det återkommande arbetet med suggestion är som en visuell matning; ett sätt att falla tillbaka på estetisk representation där det visuella tar överhanden och tillåts springa iväg med innehållet snarare än att driva fram det. Samtidigt är det emotionellt starka formexperiment som också går emot två andra trender inom scenkonsten.

Dels går det emot den politiskt entydiga, pedagogiska teatern: det visuella och emotionella är bärande och sig självt nog, utan krav på pedagogisk tydlighet eller budskap. Dels går det emot den alltmer undersökande, dokumentära scenkonsten: överdrifter, känslor och extrem subjektivitet tränger bort reflektion snarare än väcker den. Medan scenkonsten oftare ta på sig en journalistisk eller kunskapspolitisk roll är det annars politiken och journalistiken som går mot att vara mer emotionell och scenisk. Kanske undergräver sådana konstnärliga val förtroende genom att sudda gränserna ytterligare, kanske leder det till en behövlig balans. Det är en diskussion väl värd att fortsätta, men det är och måste nog vara en diskussion utan slut. Istället ligger det något intressant i hur festivalen som form inte tillåter enskilda narrativ att svälja betraktaren. Hur just mötet mellan de olika konstnärliga valen i de olika produktionerna håller en pågående förhandling vid liv.

Vad MDT gör som känns verkligt värdefullt är att de lyckas hålla fast vid det konstnärliga undersökandet. Samtidigt som risken att fastna i produktionsapparaten ständigt är lika närvarande och känslomässighet är alltid ett snabbare och billigare sätt att nå ut och samtidigt som en längtan efter politiska sanningar växer, lyckas MDT bibehålla en arbetskultur som understryker omförhandling och nyfikenhet. Det märks i att de olika elementen inom föreställningarna inte är hierarkiskt inordnade, ljud kan här vara lika drivande som kropp, rum eller text. Men framförallt märks det i att nyfikenheten får finnas kvar även i presentationen av ett färdigt arbete.

Vad jag framförallt uppskattar med festivalen är den genomgående känslan av att vara kvar i processen. Av att undersökandet inte är slut i och med att produktionen av ett verk är avslutad. Av att ingen fråga är färdigförhandlad.

Rebecka Holmström

Annonser