Kära Peter,
Jag satt länge och funderade på om jag skulle skriva detta brev till dig på svenska eller engelska, med tanke på att engelska trots allt är ditt modersmål. Men sedan vet jag ju att du gärna vill utveckla dina svenska språkkunskaper, så se gärna mitt val att formulera detta brev på svenska som en kärlekshandling, med intentioner enbart fulla av värme och innerlighet riktade mot dig som konstnär och människa.
Åh Peter, Peter, Peter, Peter, Peter. Först och främst vill jag uttrycka mina största gratulationer för premiären med ditt nya koreografiska verk ”Peter 1987 – 2017” på MDT. Jag hade den stora lyckan att få uppleva detta verk inte bara en utan två gånger, och fylldes därmed av glädje över att få följa den konstnärliga utveckling som uppstod under några få dagar inne på MDTs scen. Du är en stor konstnär Peter, och jag är så glad över att ha fått träffa dig och över att jag har fått träda in i den fiktiva dystopi du skapar där skräck och panik får vika för ditt trygga värdskap.
När ljusen slocknade i MDTs foajé och känslor av förundran och bekymmer spred sig bland den väntande publiken, stod du plötsligen klädd i mössa och dunjacka mitt i denna grupp och talade med en röst som signalerade pålitlighet och styrka. Du blev vår ledare då, gruppens överhuvud. Det har varit strömavbrott i huset, kanske i hela staden, möjligtvis i hela landet. Men vi kommer klara oss ändå eftersom du finns här, med din ficklampa och ditt varma och stabila väsen, en upplyst förgrundsgestalt att luta sig mot. Du leder oss in på scenen och visar oss runt, pekar ut föremål och material vi kan använda oss av i fall detta blir utdraget, i fall vi måste organisera oss ytterligare och fördela arbetsuppgifter så att en möjlig långvarig vistelse här inne blir så komfortabel som möjligt. Men plötsligen slås ljuset på, elen fungerar igen och vi sätter oss ner på scenens kala bänkar. Din föreställning kan spelas i alla fall!
Vilken otäck och förbryllande situation det är som sedan uppstår, då du gör inträde på scenen medan du släpar ett lik efter dig, en död människokropp invirad i ett stort, vitt tyg. Det är smärtsamt att se dig så tydligt besvärad, då du minut efter minut brottas med tyngden av denna livlösa person. Är det dig Peter? Är det du som har dött? Tanker om din bortgång får mitt hjärta att vända sig ut och in, utan dig skulle vi alla gå under, då skulle denna domedag förinta oss alla. Svettpärlor bildas på din panna, din skjorta blir blöt, dina andetag tunga. Men plötsligen slutar du, lägger ifrån dig denna döda kropp och fylls med vitalitet och spänst än en gång. Är det ditt liv som fortsätter eller är det någon annan som har tagit din plats?
Som den omtänksamma person du är har du noga planerat denna föreställningsupplevelse med allas bekvämlighet och potentiella behov i åtanke. Under pausen finns förfriskningar i form av blåbärssoppa, vatten och smörgåsgurka så att din publik och följesgrupp fylls med ork och energi. Eftersom varken du eller jag eller personen bredvid mig vet orsaken till strömavbrottet som verkar komma och gå med stor oförutsägbarhet ger du oss munskydd. För tänk om det är en kemisk attack? Eller ett nukleärt angrepp? När föreställningen är över och vi fortfarande befinner oss i ett grumligt tillstånd mellan fiktion och verklighet ger du oss kartor så att vi skall hitta vägen hem. Med denna karta är möjligheterna för vidare reflektion och organisation oändliga, här kan alla hitta den rätta vägen för just dem. Din hänsynsfullhet är bortom denna värld, ditt hjärta rymmer mer än någon annan. Under denna timme kan alla hitta hem, om de bara vågar lita på den frihet du erbjuder.
Du vet den delen i föreställningen då du kramar om ditt blodiga organ? Då du, efter att ha slitit ut dig i en långvarig koreografi fylld av kroppslig tungsinthet och bedrövande rop lägger dig ner på golvet och ber oss samla oss runtomkring dig? Då din kropp darrar i spasmer och din skjorta färgas röd av den mosade rödbetans vätska? Då publiken i sina vita munskydd trängs och står böjd över din sjuka kropp som vore din dödlighet underhållning eller ett objekt för medicinsk undervisning? Åh vad jag skulle önska då att alla andra i rummet försvann, att deras kroppar fördunstade ögonblickligen och att enbart jag fick dela denna kraftfulla upplevelse med dig, min älskade. Att jag fick ta farväl med dig ensam, att du fick dö i mina armar, i min närvaro och ingen annans.
Men du dör inte, du växer, du offrar dig, du delar med dig, du försvinner, du återuppstår, du hatar, du vänder dig bort, du lägger dig ner, du ropar, du håller om, du springer, du gömmer dig, du öppnar dörren, du erbjuder, du skapar, du dansar, du svettas, du byter om, du viskar, du rullar, du kramar, du haltar, du ändrar skepnad, du byter låt, du tränger dig förbi, du öppnar upp, du flyger, du ser, du är varm, du faller, du släpper ljuset in, du älskar och du är mitt allt, nu och för evigt.
Din Anne
Koreografikritikverkstad 